Persson packade ihop - och jag skrek

Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag

”Stopp! Hej hallå? Jag ville bara säga du är inte ensam om att ­bära denna längtan …”

Låten börjar så.

Alldeles för få kan den utantill i dag.

Och när Perssons Pack spelade sin största serenad för sista gången förra helgen svartnade det för ögonen.

Det fanns undantag.

Men i regel brukade de där ­sena vardagskvällarna på ”O stora havet” på Södermalm i Stockholm sluta med att alla vackra fyllon stod och skrek sig lyckliga när dj:n spelade ”Tusen dagar härifrån” med Perssons Pack.

Jag tog alltid i så mycket att jag glömde att andas. Lokalen, en ­alkov med en bar, var så trång att fönstren mot gatan gnällde och knakade.

”Tusen dagar härifrån” var den perfekta låten efter sista ­beställningen, en emotionell ­raketuppskjutning som fick packet av journalister, indie­talibaner och artister att, till ­hälsans och ­leverns högljudda protester, ramla ut genom ­dörren och fortsätta till sent sent sent på natten. En helt vanlig ­tisdag.

Vet inte vad som gällde då, i skarven mellan 90-talet och 2000-talet. Dancehall och The Arab Strap var antagligen ­grejen.

Därför var det något fint i att alla inflyttade lantisar från ­Mo­tala och Borlänge och Växjö och Luleå och Kiruna, alla vi som med varierande resultat försökte vara urbana och coola i offentligheten, förenades i en låt av ett folkrockband från Hälsingland.

Perssons Pack påminde oss antagligen om var vi kom ifrån och satte, i en förtrollad refräng, ord på varför vi flyttat, varför vi älskade musik, varför vi blev som vi blev - den rastlösa ångesten och allmängiltiga drivkraften i att ständigt vilja vara tusen ­dagar härifrån.

Det är så lätt att tycka om Per Persson. Han blev folkhjälte för några få men borde, i en rimligare värld, ha fått en lika stor publik som Lars Winnerbäck. Winnerbäck är antagligen den förste som skulle hålla med om det.

Men även Annika Norlin, ­Håkan Hellström, Tomas ­Andersson Wij och Love ­Antell, som snart får sitt publika genombrott i ”Så mycket bättre”, är i mer eller mindre grad skakade ur Per Perssons snusläpp.

Musik beskrivs ofta utifrån hur framgångsrik den är. Listplaceringar är dess ”själ”. Per Perssons album och låtar är däremot förankrade i en landsbygd, en ­arbetarklass och en hållning som blir en del av lyssnarnas självbild, stolthet och hjärtan.

Det märktes på avskedskonserten på Nalen i söndags. ­Kändes som om hela Hälsingland rest till Stockholm för att ta adjö av sitt hemmalag. Slagorden ”Vi är packade - Perssons Pack!” och ”In med Packet!” dånade i den knökfulla lokalen.

Perssons Pack, med bland andra Norpan Eriksson på trummor och Niclas Frisk på gitarr, klev upp och inledde passande nog med ”Ikväll tar vi över stan”. Per Persson sjöng: ”För det här, det är det enda jag äger, en gitarr och en mikrofon, men jag känner mig rikast i världen när någon säger, Persson, det är dags att gå på.”

Det var vackert att se bandets Clarence Clemons, Magnus Lindh, sitta och le och svettas över sitt dragspel. Det var ­vackert att ser hur laddad och lycklig Niclas Frisk såg ut. Det var vackert att höra hur musiken, alla ­låtar som hämtar näring från Springsteens ”Sandy (4th of July)” och The Pogues sprit­ballader, togs till sin spets.

Och någonstans i tumultet kom ”Tusen dagar härifrån”. ­Besvikelsen över att Jakob Hellman inte dök upp och sjöng ­andra versen, den om hur ett regn tar sig ner på insidan av kragen, ersattes snabbt av panik.

Det här var sista gången alla makalösa textrader fick explodera framför en vild publik.

Några av er kan dem.

”Mitt i Moskva bor världens sista rockkung” … ”rubel snart blir dollar” … ”dagarna på stranden känns som hundra år sedan” … ”men när längtan blir till gråt, ber hon klockan skynda på” … ­gitarrsolot! gitarrsolot! gitarr­solot! … ”i ett sovrum i Moskva hänger Little Richard fortfarande kvar …”

Ibland förändras inget på över 14 år - jag skrek så mycket att jag glömde att andas.

Tack och farväl. Fy fan vad bra.

Markus topp 3

1 ”Manhattan”­ ­(tv-serie)

Det går tydligen att göra ett stort drama om forskare och kärnfysiker. Långt bortom svenska tv-radarn blir serien om människorna som byggde atombomben i USA bara starkare och bättre och, förlåt, mer ­explosiv. Börjar uppnå kritisk massa.

2 ”The code” (tv-serie)

Australiska miniserien och ­konspirationsthrillern håller fortfarande, efter tre avsnitt, skyhög klass.

3 ”War on drugs: suck my cock” (låt, Mark Kozelek)

Bisarrt indiebråk. Nyligen släppte Kozelek sin utlovade hatlåt mot ”the war on drugs”. ­Titeln behöver ingen förklaring. Och den är precis så bisarr och dårfink och rolig och bra som du tror.

Följ ämnen i artikeln