Medelmåttor är så härliga
Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden
Det har varit stora basha-svenskarna-veckan.
En fånig norsk och en arrogant Chalmersforskare säger att vi är avundsjuka och älskar det medelmåttiga.
Och det stämmer, men jag – och ni – tycker om det.
En tydligen underbar programledare på norska TV2 vid namn Kristopher Schau, 37, gör en tv-serie om de sju katolska dödssynderna och valde att åka till Stureplan eftersom ”Sverige är världens mest avundsjuka land”.
– Svenskarna har slagit varandra gul och blå i inre hierarkikamper och har mindervärdeskomplex mot resten av världen sedan vikingatiden. Det är ett land som vill vara kontinentalt, men som aldrig blir något mer än en provinsiell håla, säger han till Svenska Dagbladet.
Magiskt! Jag älskar när folk pissar på oss. Vårt högmod behöver det.
Men, visst, det blir bisarrt när uttalandet kommer från ett förvisso rikt men i övrigt ytterst provinsiellt och fånigt pytteland, men det var fantastiskt frankt och uppiggande sagt.
Det är alltid roligare att höra vad utlänningar säger om oss än att höra svenskar tjata om ”typiskt svenska” egenskaper – hippa, ängsliga, avundsjuka, kantiga, blyga etc – när de flesta bara varit utomlands två veckor på charter.
Inte ens svenskhetsfetischisten Fredrik Lindström, ehuru genial, har ju studerat omvärlden akademiskt.
Det har däremot forskaren Nanna Gillberg på Handelshögskolan, och när hon hos Filip & Fredrik i ”Boston tea party” på Kanal 5 i måndags med en så oerhört otrevligt arrogant framtoning sa att vi svenskar gillar det mediokra, kändes det som att jag äntligen fick bevis för vad jag tjatat om på den här sidan alldeles för länge.
– Medelmåttighet är en valuta i Sverige. Och det är en ganska lokal valuta för den funkar inte på så många ställen, sa Gillberg.
Fredrik & Filip kände sig träffade, i onödan. Självfallet är de Kanal 5-svenneanpassade men allt annat än medelmåttiga.
Pojkarna har passerat trista gränser, utsatt sig för elände och kombinerat nörderi, journalistik och grabbighet på ett sätt som de verkligt brett älskade tv-kändisarna aldrig varit nära. Som Peter Jihde, Peppe Eng och Patrik Ekwall – tre förfärliga arketypiska sportsvennar som förstör kulturen.
Men.
Ändå.
Det är komplicerat, men jag är oerhört svensk, tydligen, trots tre år i USA, och jag älskar vår fäbeless för medelmåttor. Jag älskar ett folk som fryser denna vinter och tycker om det enkla och begripliga. Norskar och Chalmersforskare kan stoppa upp nåt i röven.
Veckans bästa ...
BABE. Henrik Dorsin. Ett skådespelaress i ”Grotesco” på SVT.
CD1. Mary Gauthier från New Orleans, Louisiana, har en brokig bakgrund. Knarkrehab redan som 18-åring, filosofistudier, knarkrehab igen, dåliga män och en cajunrestaurang (!) i Boston. Nu är hon 43 år, lesbisk och cd:n ”Between daylight and dark” är en av årets lågmält melankoliska finaste singer/songwriter plattor, och producerad av...
CD 2 ... Joe Henry, producenten och låtskrivaren som alltmer framstår som den moderna countryvisans största geni. Jag upptäckte honom via Salomon Burkes comeback ”Don’t give up on me” 2002 men redan då var han en ung veteran. Hans egna nya skiva ”Civilians” har drag åt kabaret och soul och är ännu mer dynamit än Mary Gauthier men bägge tillhör det bästa på cd 2007.
FILM. Jag har tjatat, och nu är den här. Missa inte Ridley Scotts ”American gangster”. Okej, lova? Den är 00-talets ”Donnie Brasco”.
DVD. Oasis ”Lord don’t slow me down”. 90-talets bästa band på turné med två dårar (Liam & Noel) i täten. Missa för guds skull inte kommentarspåret.