Tja, i tävlingar hamnar folk – sist
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
LEKSAND
Adjö Stockholm.
Farväl fågelinfluensa, danska karikatyrer och brinnande flaggor i Pakistan.
Nämen god dag Hannah Graaf, Trazan Apansson - och SVT:s nya loserpolicy.
Knappt tre timmar.
Längre än så rullar inte bilen.
Sen befinner sig Aftonbladets team åter igen i ett parallellt universum där begreppet "pandemi" är ersatt av omedelbara refränger och glamour och spektakulära kläder och – givetvis – en nödvändig dos dårfinkar och dönickar.
Melodifestivalen är inte bara årets show. Det är en välkommen flykt från dammråttor och Laila Freivalds.
Det känns tryggt på nåt vis.
Och det känns ännu tryggare att fotografen Urban Andersson rattar Aftonbladets bil. Han har trots allt navigerat sig fram i ett belägrat Sarajevo.
Utan Urban hade vi krockat med en massiv vägg av frågetecken några kilometer utanför Leksand – hans reaktionsförmåga är förbluffande.
Men frågorna slipper jag inte undan för det. Jag har ju inte ens fått lyssna på den första deltävlingens bidrag ännu.
Så till dess:
Kan Hannah Graaf verkligen sjunga? Hur klarar sig Magnus Bäcklund utan Fame-partnern Jessica Andersson? Är Lena Philipsson vassare som artist än som konferencier? Eller är det precis tvärtom?
Går Electric Banana Band vidare till finalen i Globen? Ska vi i så fall skicka en apa med röd näsa till kvalet i Aten?
SVT fokuserar hårdare på den som får minst röster i årets deltävlingar. Onödigt, kan tyckas. Men jag har svårt att bli upprörd. Melodifestivalen är en så kallad tävling. Och i tävlingar brukar folk ofta komma, tja, sist.
Fråga Christer Björkman.