Mejla

Andreas Hansson

Covid gjorde nyår mer ångestframkallande än ”Paradise hotel”

Hansson: Så tog livet de avdankade dokusåpornas roll

Publicerad:
Nyår – eller ”Paradise hotel”?
Foto: NENT
Nyår – eller ”Paradise hotel”?

NÖJE

Det har gått en vecka sedan nyårsafton men den ekar fortfarande obehagligt i mig.

Och då var den inte ens misslyckad.

Jag upplever att känslorna för årets sista afton chanserat även hos andra. Nu känns det mer regel än undantag att folks nyårslöfte är ”att inte ge nåt nyårslöfte”. Jag som trodde jag var avantgarde när jag slutade med det för runt tio år sedan (”vill jag ändra på något kan jag göra det nu, varför försöka ändra något man ändå inte vill ändra, bla bla”) var som vanligt bara ett får i mängden.

Det är så orättvist mot en vanlig jävla kalenderkväll att kräva magi av den, att tolvslaget måste bli lyckat för att det kommande året sedan kommer gå i samma stil som den enda millisekunden.

 

Min skepsis började nog när jag var kring 22 och inte hade förhållande eller ett särskilt kompisgäng runt mig, då nyår blev som ett lotteri: extremt dålig fest något år och underbart något annat. Min första nyårsjobbnatt var väl det som tog bort den sista chimären av magi.

På senare år har trivseln stabiliserats, jag bjuder in mina närmaste vänner på middag och det är alltid roligt. Fram tills i år.

Pandemiåret förvandlade middagsförberedelserna till skolgympasal, till ”Paradise hotel”, innan relationsrealityserierna blivit parodier på sig själva. Där nu alla svek och tårar snart byts ut av nya i nåt ännu elakare program i nån annan kanal, så kändes detta på riktigt: plötsligt skulle jag välja vilka som fick komma och vilka som inte fick. Och hur väljer man: de man träffat mest under året eller de som annars riskerar att sitta ensamma. Ett omöjligt val. Till slut blev vi i alla fall fyra personer, och det blev så bra det kunde bli även om någon säkerligen kom i kläm.

 

Som med julen, förhoppningsvis har de flesta av oss kunnat träffa familjen på något sätt, på distans, digitalt eller utomhus. Roligt förstås, men knappast avslappnat, rekommendationer och begränsningar har ekat i bakhuvudet genom storhelgerna.

Det är märkligt då att jag blev så stressad av all glädje i sociala medier, för alla tycktes ha en graviditet eller en vigsel, förlovning eller födsel att delge. Min lajk- och hjärtkommentarstumme har fått jobba hårt över folks omvälvande livshändelser den här helgen.

Det är väl ändå fint, att livet trots allt tycks segra över viruset.

Jag och min överarbetade känslohjärna får koppla av med nån hjärndöd romantisk julkomedi.

Publicerad:

LÄS VIDARE