Den mörka sidan av Avicii
Han slutade turnera i fjol.
Nya dokumentären ”Avicii: True stories” förklarar varför.
Det är den mörka sidan av låtskrivaren och artisten Tim Bergling.
Filmen kunde ha haft undertiteln ”En berättelse om ett sammanbrott”.
Det är inte bara en biografi som tar tittaren från a till b.
Fokuset ligger främst på Aviciis framväxande ångest för att turnera och uppträda.
Kameran kommer ibland så nära att man kan se kalla svettdroppar på pannan.
Det mest imponerande är just känslan att få en inblick i en världsartists vardag.
Precis som Lady Gaga i dokumentären ”Five foot two” försöker Avicii inte att dölja eller lägga bandage på någonting för fansen. Allt ska i princip ut.
Kameran följer till och med in i ett amerikanskt sjukhus, vilket är mycket ovanligt, och fångar när Avicii diskuterar mediciner med läkarna.
Nyheten om att Tim Bergling slutade med konserter kom från ingenstans. Men när man ser ”Avicii: True stories” känns det märkligt att beslutet inte fattades tidigare.
När nerverna brinner och ångesten tätnar börjar Avicii, som så många andra, att självmedicinera med alkohol. Och när magen går sönder tillkommer en mängd olika mediciner och behandlingar. Vissa fungerar, andra gör det inte.
Till slut dunkar frustrationen, stressen, prestationskraven och paniken lika högt och hårt som hans musik.
Jag har själv varit sjukskriven för panikångest och utmattningsdepression. Den där overklighetskänslan när allt bara rusar och man vill fly från sin egen hjärna och kropp är vidrig. Vissa klipp i filmen är därför också svåra att titta på, åtminstone för mig.
Men allt är inte bara kallsvett och mörker. När Avicii får vara i sitt rätta element, i studion, har filmen en betydligt ljusare ton. Glädjen när han kläcker en sångmelodi i en låt är oemotståndlig. Likaså scenerna när en överlycklig Chris Martin från Coldplay skuttar runt Avicii. Eller när den ständigt leende discolegendaren Nile Rodgers arbetar bredvid Tims laptop.
Dessutom måste väl även dj-generationen få ha några Spinal Tap-ögonblick. Efter att inspirationen tappat luften drar Avicii och hans crew ut på vägarna i USA och försöker skapa musik i naturen, exempelvis mot bakgrund av de hisnande klippformationerna i Monument Valley, kända från ”Thelma och Louise” och otaliga westernfilmer.
Det finns inget säkrare tecken på att kreativiteten behöver dropp och syrgas än när artister börjar använda ansträngda arbetsmetoder och miljöer. Tankarna går omedelbart till när The Edge från U2 får flummig feeling i filmen ”It might get loud” och står och jammar med havet.
Konflikten med managern Arash Pournouri kunde gärna ha fått större utrymme. Vid ett kritiskt tillfälle antyder Arash att Avicii är omogen och barnslig. Där finns en öppning för att skildra den ekonomiska sidan av vad som händer när en människa blir industri.
Hur stora blir konsekvenserna när den människan inte orkar längre? Hur många är beroende av honom? På vilket sätt? Men den dörren stängs fort. Och konsertscenerna från Aviciis sista spelning skulle ha passat bättre som bonusmaterial.
Men ”Avicii: True stories” blir i slutändan ett imponerande och närgånget porträtt av en hel era.
Filmen bevisar framför allt att EDM handlar om mycket mer än att plugga in ett usb-minne i datorn och skjuta upp fyrverkerier.
Fotnot: ”Avicii: True stories” har biopremiär den 26 oktober.