Rock görs bäst när kärlek dött
Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden
Vissa kom hit för att dö, vi kom hit för att leva.
Att hitta en ny sång att älska, och en sång som är så värd att älskas, på en skiva som är så älskvärt ledsen, det är ibland meningen med livet.
Rockhistoriens sorgligaste skilsmässa var inte när Paul McCartneys och John Lennons kolossala egon kraschlandade i The Beatles.
Eller när Johnny Marr sa bye bye till Morrissey (förutom möjligtvis för Johnny Marr personligen) i The Smiths.
Utan det var när Mark Olson lämnade Gary Louris och resten av Minneapolisbandet The Jayhawks efter den fenomenala ”Tomorrow the green grass” 1995.
Skilsmässan slutade oväntat. Gary Louris klev fram och gjorde Jayhawks mindre altcountry, mer pop och ännu bättre, medan Olson gick vilse i lycka i Nevadas öken med sin vackert falsksjungande fru Victoria Williams och deras skeva orkester Original Harmony Ridge Creekdippers.
Nu är äktenskapet över, Mark Olson har återförenats med Gary Louris och nästa år släpps en gemensam skiva och att förvänta sig magi är en underdrift.
Under tiden – med viss hjälp av Louris – har Mark Olson gjort en av årets allra mest älskade rockskivor.
Skilsmässoeposet ”The salvation blues” blöder ur mina högtalare. Den är för alla som gråter i de mörka delarna av Moe’s bar, för alla som älskat och förlorat, för alla som tappat hjärtat på motorvägen och vänt tillbaka för att hitta det, men misslyckats.
Inte en perfekt skiva men jag älskar den ändå, eller just därför. Mark Olson bryr sig inte nödvändigtvis om refränger. Han. Bara. Måste. Berätta.
Som det här, det kanske ser banalt ut, jag vet inte, jag tycker inte det, men det låter inte banalt när Olsons trasigt klara stämma i ”Clifton bridge” sjunger:
”Some people came here to die/We came here to live/There’s a hope in our hearts/There’s a future in our soul”.
För mig handlar den om hur Williams & Olson flyttade till Joshua Tree, dit countryrockikonen Gram Parsons tog sig och knarkade sig till döds.
De skulle leva, men de dog. Kärleken dog.
Rock görs alltid bäst när kärlek dött.
Rock görs alltid bäst av sorgsna människor.
Och jag är så lycklig av att beröras, att få känna, och att påminnas om hur viktig konstformen rock är för meningen med livet.
veckans
bästa...
Fråga Fredrik
Fredrik Virtanen, jag heter El-i och vet att du inte tycker om att berätta vad du läser för böcker, men snälla berätta vilka böcker som ligger på ditt nattduksbord. Jag fattar att det inte kan tas som tips men jag vill ändå läsa det du skulle kunna läsa.
/Elinor i London och jag älskar det
Svar: På mina två nattduksbord ligger, just nu, Chuck Klostermans ”Killing yourself to live”, Måns Ivarssons ”Vill du ha din frihet får du ta den”, Tim Davys ”Amberville”. ”Pretty vacant” av Phil Strongman, ”High concept” av Charles Fleming och ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig” av Kerstin Thorvall samt november 1007-numret av Elle. Konstigt men sant.
Virren! Du verkar vara rätt besatt av tv-serier ... vilken är den allra bästa förutom Dallas?
/Jonte
Svar: Hm, varken ”Brideshead revisited” eller ”Cracker” är ju serier per definition så jag skulle nog säga ”Vita huset”. Ja, det skulle jag. Elelr ”Sopranos”,