Snällt när Gessle tolkar Ramones
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-02-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det borde man ju kunnat räkna ut.
Till och med när han ger sig på Ramones låter Per Gessle söt och gullig.
Men det hindrar honom inte från att göra ett smärre underverk av "I wanna be your boyfriend".
Den återfinns på "The songs Ramones the same", en tribute-platta som lilla bolaget White Jazz, med den dedikerade stockholmaren Calle von Schewen i spetsen, ger ut inom kort och bara det faktum att han medverkar på en sådan skiva ger Per Gessle tungt med cred.
Han har ju rykte om sig att vara sniken och snål, men i allra första hand är hallänningen popnörd så när White Jazz-possen ringde och viskade ordet "Ramones" kunde han inte tacka nej, trots att ett sådant extraknäck näppeligen ger några stålar alls.
Visst, Ramones var ett punkband.
Men det var ett punkband som skrev fantastiska popmelodier och det är alls inte konstigt att Gessle hittar en passande ingång i den förtjusande "I wanna be your boyfriend".
Fast som sagt: anslaget är väldigt gulligt.
Det låter mer Searchers och Byrds än Richard Hell, om man säger så.
Därigenom kan han säkert få en och annan punkpuritan att rasa, men är man inte helt igenproppad av fördomar hör man att det faktiskt är en fruktansvärt snygg och intagande version, med stämmor som Joey skulle ha älskat.
Gessle har en del underligheter på sitt samvete, men eftersom han ständigt kompenserar med den här typen av insatser går det inte att låta bli att tycka om honom.
Vad beträffar övriga spår på "The songs Ramones the same" ber jag att få återkomma när den släpps, men... ja, jag måste också nämna Sahara Hotnights "Rockaway beach".
Det är fan vad dom är bra på gamla punkhits.
Samma vecka som Waylon Jennings går ur tiden släpper Willie Nelson, hans fellow outlaw, den undermåliga "Great divide".
På något sätt känns det extra bittert.
Kan ingen hjälpa den gamle flummaren att ta vara på sin talang?
Före förra veckans Markoolio-hyllning hade jag inte sett barnprogrammet "Dr Mugg".
Det har jag nu.
Och jublar ikapp med alla andra barn som älskar kiss- och bajshumor.
Fruktansvärt skoj.
Anders Wendin kan vara Sveriges minst kända popsnille. Först sjöng han - om jag inte minns alldeles fel - i Super Wed, tidningen Pops vackraste och minst lyckade hype. Sedan var han svensk Joe Strummer i Monster. Och nu gör han lysande blue eyed-soul med Moneybrother.
Debut-ep:n "Thunder in my heart" är ett fynd.