Mejla

Andreas Hansson

Jag håller på att bli Kalle Anka

Andreas Hansson: Faiblessen gör mig till en galning

Publicerad:
Legendariska Kalle Anka-tecknaren Carl Barks ihop med Kalle Anka på Bokmässan 1994.
Foto: URBAN ANDERSSON
Legendariska Kalle Anka-tecknaren Carl Barks ihop med Kalle Anka på Bokmässan 1994.

Det sägs att man kopplar av med en god bok.

Men min bokklubb håller på att förvandla mig till ett ilsket fjäderfä.

Jag har intervjuat stjärnor av olika dignitet, men endast en har gjort mig starstruck: Kalle Anka-tecknaren Don Rosa, som pusslade ihop sviten ”Farbror Joakims liv” utifrån fragment i den än större mästaren Carl Barks serier.

Jag vet att medelålders Disneyfans som rasar mot att original-”Ducktales” saknas på Disney+ ses som vuxenbarn. Själv är jag möjligen ett halvvuxet halvbarn, ett av de seriekids som växt upp till nostalgiska kassakor för en seriebransch med svikande upplagor. Som köpt Don Rosas samlade verk och nu den pågående Carl Barks-samlingen. En bok varannan månad, á 288 kronor. Det är lätt att räkna ut totalsumman efter 25 böcker men det vill jag inte.

Bok nummer 20 har blivit min nemesis. Första exet var tillknycklat på ett sätt som får samlares ögon att blöda. Jag som aldrig returnerar något gjorde det och fick ett nytt ex, lika sargat. Postombudet hänvisade plötsligt returer till ett annat ombud. Ett nytt ex kom – skadat. Om jag har likheter med herr Anka började dessa nu visa sig: en pulserande ven i pannan och en stigande röd färg i ansiktet, som på tecknat vis. Rök ur öronen. Jag ringde förlaget, skrev möjligen ett mejl i affekt. ”Vem hos er försöker driva mig till vansinne?” frågade jag inte men tänkte.

För en vecka sedan hämtade jag det senaste exet, denna gång invirat i bubbelplast. Jag öppnade. Helt! Om än i en neslig senare upplaga, vi samlare föredrar den första, men låt gå.

Ser ni Kalle framför er, när han till slut får luta sig tillbaka, glad i hågen med ett belåtet, sömnigt kvackande? Det var jag när läste, med liv och lust, om ankans humörsvängningar i bråken med grannen Olsson och duellerna med de tre syskonbarnen. Tills jag vände blad och fann en centimeterlång reva.

Bultande ven, rusande puls, stirrig blick.

Okej, det är inte livets största problem. Och upplevelser är på modet. DN har sitt Italientåg och serieförlaget låter mig bli Kalle Anka. I stället för att bli uppbragd kanske jag ska slappna av och se vart färden tar mig.

Möjligen slutar jag som Kalle ofta gör i sista rutan, med ögonen i kors och tungan hängandes ur näbben.

Foto: JERKER IVARSSON
Don Rosa när jag träffade honom 2017.

Av: Andreas Hansson

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN