Fånigt att skämmas för det man gillar
Varför ska man skämmas?
Jag ogillar uttrycket skämslåt. Det gjorde även regissören Roy Andersson när han visade video hos Kristian Luuk. Det är ett sevärt program och Luuk har aldrig varit bättre som intervjuare. Men uttrycket skämslåt är trist.
Det är inspirerat av engelskans guilty pleasures. Saker man tycker om, fast det anses mindre fint. Av vem? Idén förutsätter att man accepterar att någon annan bestämmer vad som är bra och dåligt. Att man ska skämmas för att man tycker annorlunda.
Fånigt.
Gilla det du gillar och stå för det.
Jag är till exempel mycket förtjust i filmen ”Once”, som visas på Stockholms filmfestival och kommer på bio tack vare Nonstop. Glen Hansard (”The commitments”) spelar en gatusångare i Dublin. Han träffar en tjej från Tjeckien som säljer blommor och som också skriver musik. En hjärtevärmande pärla.
Soundtracket är också bra. Glen Hansard och Marketa Irglova har skrivit fina sånger som tål många, många lyssningar.
Men veckans stora nyhet på soundtrack-fronten är musiken till ”I’m not there”. Todd Haynes originella Bob Dylan-biografi är en av de bästa filmerna jag sett i år, och soundtracket är fantastiskt. Många nya tolkningar av Dylans sånger plus hans egen tidigare outgivna inspelning av titellåten.
Inte en skämslåt så långt örat når.