”Watchmen” är mörkare än svart
Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen
Det är 1985.
Richard Nixon är fortfarande president.
USA vann Vietnamkriget tack vare en blå superhjälte och det är ungefär tolv minuter kvar till apokalypsen.
Där börjar serie-romanen ”Watchmen”.
Pophistoriens tideräkning måste hela tiden ställas om.
Ibland släpps det mästerverk som överträffar allt som gjordes i går och inspirerar allt som skapas i morgon.
Det går exempelvis att prata om filmer som gjordes före och efter ”Gudfadern”. Eller skivor som spelades in före och efter ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” med The Beatles. Och när det gäller tv-serier måste vi numer dela in dramaproduktionerna i två kategorier – före och efter ”The wire”.
”Watchmen” har samma status i serievärlden. Det går knappt att föreställa sig en tecknad tradition utan den. Serieromanens logotype – en gul smiley med en blodfläck – är en lika stark popkulturell markör som Stålmannens ”S” eller Angus Youngs skoluniform.
”Watchmen” utspelar sig i ett alternativt 80-tal. Richard Nixon är en ständigt omvald president och USA vinner krig och konflikter tack vare Dr Manhattan – en blå, gudalik varelse med övernaturliga krafter. Mot bakgrunden av ett hotande kärnvapenkrig undersöker berättelsen hur människans identitet och självbild skulle påverkas om det verkligen existerade superhjältar.
För att beskriva det dystopiska mörkret i ”Watchmen” måste man uppfinna en ny färg. Svart räcker inte.
Och för att göra en rättvis sammanfattning av serieromanen skulle det krävas ett lexikon med 24 band. ”Watchmen” är också ett klassiskt mordmysterium. Och en pusseldeckare. Och en vardagssåpa. Och en konspirationsthriller. Och en allegori över kalla kriget.
Vartannat kapitel för historien framåt och vartannat fördjupar karaktärerna. Och karaktärerna – den sympatiska duon Silk Spectre och Nite Owl, övermänniskorna Ozymandias och Dr Manhattan samt psykopaterna Rorschach och The Comedian – liknar inga andra.
Superhjältar är ofta endimensionella. Men i ”Watchmen” är de lika mångfacetterade som finkulturens litterära favoriter.
”Watchmen” skrevs av det brittiske seriegeniet Alan Moore, tecknades av Dave Gibbons och blev en omedelbar sensation när serien publicerades av DC Comics, 1986. Tillsammans med Frank Millers våldsamma uppdatering av Batman-mytologin i ”The Dark Knight returns” räknas ”Watchmen” som en milstolpe för serier som riktade sig till en vuxen publik.
Men dess inflytande stannar inte inuti serievärldens ramar och pratbubblor. En av producenterna bakom ”Lost”, Damon Lindelof, säger till exempel att tv-dramats komplicerade berättarstruktur är direkt inspirerad av ”Watchmen”.
Hollywood har i många år velat förvandla Dave Gibbons teckningar till rörliga bilder. Men likt JRR Tolkiens ”Sagan om ringen” dröjde det länge innan nån finansiär vågade tro på att serieromanen inte var ett omöjligt uppdrag.
Nästa år gör Zack Snyder, regissören bakom ”300”, åtminstone ett försök. Trailern tyder i alla fall på att Snyder verkar vilja återskapa de centrala scenerna från ”Watchmen” serieruta för serieruta.
Filmatiseringen innehåller två anmärkningsvärda saker.
Dels kan filmen bli ett stort internationellt genombrott för den svenska skådespelerskan Malin Åkerman i rollen som Silk Spectre. Och dels vill inte författaren Alan Moore ha nånting med filmen att göra.
Han står fast vid att ”Watchmen” är en serieroman och inget annat. Alan Moores namn kommer varken att synas på filmaffischerna eller i eftertexterna. I? stället får hans kollega Dave Gibbons ta åt sig av både äran och intäkterna.
Hur det än går så kommer ”Watchmen” att fortsätta vara ett monument som alla moderna serieromaner måste mäta sig med.
När det ansedda, amerikanska magasinet Time listade 1900-talets 100 bästa romaner från 1923 och fram till i dag placerades Alan Moore och Dave Gibbons mitt bland litteraturens största.
Kritikerna rankade ”Watchmen” lika högt som Orwells ”1984” och Steinbecks ”Vredens druvor”.