Stora ord för ett bortregnat fiasko
Det sägs ganska mycket om festivalen Where the action is.
Som att vissa spelningar var legendariska.
Men alla som sväljer den överdriften måste ha tagit sig en rejäl pillejamare.
Eller två.
Det gick inte så bra.
Festivalen Where the action is, som försöker bli en återkommande sommartradition i Stockholm, var för det mesta en bedrövlig och våt upplevelse. Det regnade så mycket att jag åter igen började ifrågasätta poängen med utomhuskonserter. Publiken blev därefter – så liten att festivalen kommer gå med förlust.
Det fanns inte mycket att skratta åt medan Where the action is pågick. Vilket bland annat beror på att ingen kan höra dig fnissa inuti en stor regnhuva. Nej, det roliga började först när scenerna monterats ner och artisterna åkt hem.
Festivalen är ett samarbete mellan konsertarrangörerna Live Nation och Luger samt Stockholms stad. Och tidigare i veckan skickade Live Nation och Luger ut ett gemensamt, slarvigt skrivet och hysteriskt pressmeddelande.
Den som skrev meddelandet måste ha varit på lyset. Eller så verkar han eller hon tro att stora ord kan dölja ekonomiska bakslag.
Det var tydligen en festival att minnas. Where the action is ”bjöd på spelningar som redan nu snackas om som legendariska”. Känn på den meningsbyggnaden. Och smaka lite extra på ordet legendariska.
Legendariska. Om konserterna levde upp till ordets korrekta betydelse måste alla som stannade hemma förra helgen verkligen ha missat nåt som kritiker och pophistoriker kommer febra om i årtionden framöver.
Som Bruce Springsteen på Konserthuset, 1975. Eller Bob Marley på Gröna Lund, 1980. Eller Led Zeppelin på Madison Square Garden 1973, Guns N’ Roses på Ritz 1988 och David Bowies sista konsert som Ziggy Stardust.
Legendariska festivalspelningar för också tankarna till The Rolling Stones på Altamont, 1969. Kvällen då Hells Angels högg ihjäl en åskådare och hela 60-talet dog.
Den gångna helgen nådde uppenbarligen höjdpunkterna på Where the acion is – Neil Young, Pixies, Nick Cave samt Fever Rays lampor – upp till såna mytologiska nivåer. På en kall, svensk och porös gräsmatta i början av juni.
Jodå.