Gunilla Perssons mamma Iris förs till sin sista vila: ”Vet att hon väntar på andra sidan”
Hollywoodfrun om begravningen i Kalifornien
Uppdaterad 2023-04-17 | Publicerad 2023-04-16
HOLLYWOOD. I tolv år tog Gunilla Persson hand om sin demenssjuka mamma.
På söndagen ska hon ta farväl av sin mor i en kyrka i Kalifornien.
– Nu är mamma i paradiset med Gud och Jesus, säger hon.
Snart sex veckor har passerat sedan Iris avled av hjärtstillestånd i Los Angeles. Fortfarande står hennes sjukhussäng kvar i rummet i villan i Pacific Palisades.
Hennes ägodelar ligger orörda intill.
– Jag har inte tagit bort något på grund av att jag inte vill det, säger Gunilla när hon tar emot Aftonbladet.
– Allt får stå kvar tills det är dags att ta bort det.
Gunilla Persson: I stort sett alla Hollywoodfruar hörde av sig
De första dagarna efter bortgången beskriver hon som chockartade.
– Jag bara satt här helt paralyserad. Jag såg på bilder av mamma. Jag ville inte prata med någon annan än Erika.
Utifrån strömmade hälsningar in.
– I stort sett alla Hollywoodfruar hörde av sig. Till och med Agnes Nicole Winter, säger Gunilla om kollegan som hon rök ihop med i ”Svenska Hollywoodfruar”.
– Ja, hon hörde inte av sig på telefon, förstås, men på sociala medier.
Fick stöd av fansen
Där stöttades Gunilla också av sina många fans.
– Jag fick 5 701 kommentarer och 31 286 likes, säger hon.
– Sverige sägs vara så sekulariserat och att vi inte nämner Gud och Jesus. Därför blev jag positivt överraskad när majoriteten använde trösterika ord om att mamma är på en bättre plats, hos Gud, och att de ber för mig. Det har hjälpt otroligt mycket.
”Jag hade inte orkat med en förlust till”
Den här dagen har bjudit henne på ännu en prövning. När hon skulle till kyrkan för att repetera inför begravningen var ena katten försvunnen.
– Jag letade överallt. Jag lockade med mat. Efter tre timmars sökande var jag övertygad om att han hade blivit uppäten av en hök. Då kände jag att jag har mediciner som jag kan ta för att dö. Jag hade inte orkat med en förlust till. Men när jag till slut kom ut från badrummet stod han och glodde på mig. Jag vet fortfarande inte var han hade varit.
Den var den 18 februari 2011, samma dag Iris fyllde 85, som Gunilla hämtade sin mamma.
– Snön yrde i Stockholm. Jag fick skjuts ner till Vingåker där jag hämtade ut mamma från demensboendet.
Gunilla säger att personalen inte ville släppa Iris.
– De sa att hon inte skulle klara resan till USA, att hon var för sjuk för det. Hon levde i tolv år till. Vi firade tolv födelsedagar tillsammans. Det hade vi inte kunnat göra om hon hade stannat kvar på Humlegården.
Har lagt miljoner på vården
Gunilla säger att hon pratade med sin dotter, Erika, om det häromkvällen.
– En amerikansk kvinna lever i genomsnitt i 81 år. Mamma levde 16 år längre än medellivslängden, och det trots att hon hade en allvarlig demenssjukdom.
Men flytten av Iris kostade på.
– Jag blev professionell sjuksköterska som på slutet bara litade på mig själv. De sista åren fick jag knappt en hel natts ostörd sömn. Mamma hade så många hälsoproblem.
Förutom det fysiska arbetet gick vården ut privatekonomin.
– På slutet hade hon en försäkring som täckte sjukhusvistelsen. Men innan dess behövde hon vårdnadshavare dygnet runt. De betalade jag. Jag har garanterat lagt ut mer än tre miljoner kronor under åren.
”Hon hängde sig kvar för att hon ville vara hos mig”
Ändå ångrar hon ingenting.
– För mig var det självklart att jag skulle ta hand om min mamma. Man kan inte överge någon man älskar djupt. Jag sa hela tiden till henne, ”Jag lämnar dig aldrig. Jag är hos dig”.
– Jag tror att det var därför hon levde så länge. Hon kämpade sig mirakulöst igenom sjukdomar och överlevde trots att hon de sista åren bara hade 30 procents hjärtkapacitet. Det var inte dags för henne att gå hem till Gud och Jesus. Hon hängde sig kvar för att hon ville vara hos mig.
Erika kommer oftast hem på helgerna
Med Erika på college är det nu bara Gunilla kvar i den rymliga villan med jättetomt i Pacific Palisades. Hollywoodfrun har inte hunnit vänja sig vid stillheten.
– Hade jag inte haft mina katter och min hund vet jag inte vad jag hade gjort. Tack och lov kommer Erika oftast hem på helgerna.
– Att jag har producerat ett barn som är väldigt beroende av mig och ringer mig hela tiden är den största lyckan på jorden.
Trots husets tomma rum har Gunilla inga planer på att flytta.
– Jag vill stanna här. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Nu har jag soluppgång och jag har full solnedgång där den ena aldrig är den andra lik. Det här är så nära paradiset jag kan komma. Jag är så glad att mamma fick uppleva det här de sista fem och ett halvt åren.
”Sen kommer jag att gifta mig”
Däremot säger sig Gunilla vara redo för andra förändringar.
– Det är antagligen menat att jag ska vara ensam ett tag. Sen kommer jag att gifta mig. Det är målet.
Hon hade förväntat sig att det redan skulle ha hänt.
– Jag har goda vänner, men jag är inte kär i någon. Det är svårt för mig att bli kär. Jag trodde att det skulle vara lätt men det är det inte. Nu kan jag i alla fall koncentrera mig på att ge sånt mer tid än förut.
För tillfället tar dock begravningsförberedelserna all tid. Tre präster ska närvara i kyrkan, Erika ska sjunga, Gunilla ska hålla tal och visa en film om sin mamma. Därefter blir det mottagning i hennes trädgård.
När vi går ut i skymningen känner vi ett tunt duggregn.
– Det spelar ingen roll hur gammal någon är. En förälder går aldrig att ersätta, särskilt inte en mamma, säger Gunilla.
Hon blickar ut över havet.
– Jag känner inte att hon är förlorad. Jag vet att hon väntar på andra sidan, att hon är med Gud och Jesus i paradiset – en himmel som vi inte ens kan föreställa oss hur fantastisk den är.