Eufori och vemod – så var Springsteen på Ullevi

En euforisk urladdning med alla de vanliga ingredienserna. Men också en kväll med vemodig inramning och en känsla av att det kanske snart är över. Bruce Springsteen och E Street Band har gjort den första av sina tre Ullevikonserter.

– One two three four!

Sedan var sommarens konserttrilogi med Bruce Springsteen och E Street Band på Ullevi i gång. Midsommardagens konsert började med ”The ties that bind”. Låten från ”The river”-albumet har bara hörts någon enstaka gång under den pågående turnén, och den fullsatta arenan svarade med stort jubel i solskenet. Som växte till ett dånande allsångscrescendo redan under andra låten, ”No surrender”.

Publiken på 60 000 eller så bestod av fans i alla åldrar, men med en viss slagsida åt saligt leende vita män med grånande huvuden.

Bland de inbitna fansen finns en känsla av att det här mycket väl kunde vara den sista resan för ”Bossen” och hans E Street Band. Det är inget som är uttalat egentligen, men Springsteen själv antydde nyligen den saken i en intervju med amerikanske radiomannen Howard Stern.

Hur länge till kan man samla ett gäng 70-plussare för att resa jorden runt och ställa till med svettiga fyratimmarsurladdningar kväll efter kväll? Inte för alltid. Inte ens om man man är stålfarfar Bruce Springsteen.

Spelade ”The river”

Till skillnad från många tidigare turnéer lämnar den här resan mindre plats åt spontana ändringar, lappar med obskyra låtönskningar från publiken eller klassiska album som spelas i sin helhet.

På Ullevi var det som att alla delar av Springsteens karriär skulle få sin beskärda del. Här fanns coverlåtar som ”Because the night” med Nils Lofgrens ylande solo, dock utan sin berömda piruett. Här fanns den politiska ”Wrecking ball”. Här fanns partysvänget från första albumen, som en ”Kitty's back” där blåsare och kör fick visa var soulskåpet skulle stå.

Samtidigt gjordes några avstickare från den typiska 2023-låtlistan, som jubel- och allsångsfavoriterna ”The river” och ”My home town”.

Pratade om döden

Mellansnacket hölls till ett minimum, så när som på fyrtaktsinräkningarna. Förutom inför balladen ”Last man standing” då Bruce Springsteen hängde på sig en akustisk gitarr och berättade om sitt gamla band The Castiles, om bandkompisen George Theiss som gick bort förra året och om hur döden börjar kännas som att stå mitt på rälsen och stirra rakt in i strålkastarna på ett annalkande tåg.

För säkerhets skull var både snacket och balladerna från ”Letter to you” textade till svenska, så att det sorgsna budskapet inte skulle gå publiken förbi.

Samtidigt kändes både döden och pensionen väldigt avlägsen när Springsteen tog i allt vad han hade i ”Backstreets”, körde sin gamla ”nä nu går vi hem”-rutin med en sjörövarklädd Little Steven och fick de allra bakersta publikraderna att resa sig och sjunga ”wööö”-körerna i ”Badlands” precis som han alltid har gjort.

Konserten avslutades med den sedvanliga allsången till extranumren ”Born in the USA” och ”Born to run” medan hela arenan badande i ljus. ”Dancing in the dark” fick ett euforiskt gospelavslut med en barbröstad Bruce.

– Vi går fan inte hem, sade Springsteen, och spelade några låtar till

Sista urladdningen med hela bandet blev ”Tenth avenue freeze out” med sin text om hur det gick till när bandet bildades och med hyllningar av Clarence Clemons och Danny Federici på skärmarna.

Kvällens sista låt blev en avskalad ”See you in my dreams” – med en nedsläckt arena, en ensam Bruce Springsteen på akustisk gitarr och en text om att möta sina vänner i drömmarna efter det att alla somrar tagit slut. En vemodigt avslut till kvällen, och kanske på hela alltet.