Alldeles för lite kvinnlig fägring på scenerna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-08-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Popsommaren 2002 kan föras till handlingarna.
Den var helt okej.
Men vi saknade de stora överraskningarna.
Och var var brudarna?
? ?$ man Plusligan här intill är det onekligen svårt att komma fram till någon annan slutsats än att popsommaren 2002 höll hög klass.
Bara Kent belönades med fem plus för sina insatser, men hela nitton av sammanlagt 63 akter lockade ur oss fyra diton.
Fyra plus betyder "Mycket bra".
Så man får vara nöjd.
Många har gjort mycket bra ifrån sig.
Men, som sagt:
Så särskilt många överraskningar noterades inte.
Melody Club, det egensinniga lilla syntbandet, fick lo fi- Håkan att häpna i Arvika och unga Mando Diao försvarade sin plats i den stjärnspäckade laguppställning Pange Öberg skickade ut på Kalas-turné.
That"s it, tyvärr.
Någon kanske förvånades över Marit Bergmans framgångar, men jag tog för givet att hon skulle frälsa den sedan länge övergivna indie-generationen med sin både känsliga och coola powerpop.
Marit är en stor begåvning, ett stort hopp, och nästa år lär vi få se henne på större scener.
Kvinnlig fägring var det annars ont om på sommarscenerna i år. Carola gjorde - trots bristen på acceptabelt låtmaterial - karriärens mest underhållande show, men alla större begåvningar stannade hemma.
På det får det bli ändring.
Ut med er, Robyn, Sahara Hotnights, Dilba, Titiyo, Eva Dahlgren och Feven.
Annars blir det för grabbigt, gubbigt och tråkigt.
Personligen ska jag framför allt minnas den just gångna sommaren av följande anledningar:
Kent
- Gjorde sina hittills största spelningar under de få veckor Kalas pågick. De har aldrig varit tätare, säkrare eller mer resoluta. De har heller aldrig berört lika djupt.
Den majestätiska versionen av "Elite" fick min värld att stanna. Helt. Två gånger. Lät det inte så fånigt skulle jag försöka säga tack, på något vis.
Ulf Lundell
- Man kan önska sig andra låtar, man kan drömma om mindre av det där bullriga och kraftfulla, man kan tycka att själva upplägget börjar bli något tjatigt. Men man kan inte bestrida det faktum att Ulf Lundell gör det han gör med en sjuhelvetes glöd och inspiration. Så har det varit flera somrar i rad, men jag tycker kompbandet lyfte sig ytterligare ett snäpp i år. Nye Marcus Olsson är ett stort fynd och jag utgår från att Lundell håller fast vid honom i fortsättningen.
Brandsta City Släckers
- Kanske den sämsta sommarshowen någonsin. Det vill inte säga lite.
Sen konstaterar jag att bästa hotellfrukosten fortfarande serveras på Strand i Sundsvall, att bästa efterfesten hölls på Ferrum i Kiruna sista helgen i juni, att det regnade alldeles lagom, att lite för många VM-matcher krockade med tråkiga resor till konserter och att det är skandal att jag för första gången på sju år inte kört över Hallandsåsen en enda gång.