Bra att Bruce avviker från The river
”Jag känner några fanatiker som är genuint ledsna”
Bruce Springsteen har gjort sista resan nerför sin flod och väljer nu att förtöja showen som snart kommer till Sverige vid den konventionella ordningens kobbe.
Det ska ni inte vara så ledsna för.
Som live-koncept visade sig idén att framföra ett helt dubbelalbum från början till slut snabbt bli rätt enahanda.
Redan när jag i slutet av januari såg den grånande upplagan av Bruce Springsteen & The E Street Band framföra hela ”The river” – det omhuldade dubbelalbumet från 1980 – på Madison Square Garden på Manhattan tyckte jag det kändes underligt att de planerade att använda samma upplägg under en hel turné.
Risken var uppenbar att det skulle bli tråkigt för publiken och begränsande för ett band som framförallt excellerar när det får lite spelrum och möjligheter till kvicka vändningar.
Det intrycket stärks när jag nu, nästan tre månader senare, ser om samma show i Barclays Center i Brooklyn.
Delar av ”The river”-given är fortfarande magnifik, men det känns mer än lovligt ospännande att sitta och veta exakt vad som ska hända – igen – och bandet förefaller emellanåt mest lättat över att ha fått vissa partier överstökade.
Dessbättre har Springsteen själv kommit till samma insikt, för innan föreställningen – som markerar slutet på USA-delen av turnén – meddelar han att det är sista gången de reser nerför den numer välbekanta floden i dess fulla längd.
När de i maj kommer till Europa luckras setlistorna upp och showerna får en mer konventionell – vilket i det här fallet betyder mer oförutsägbar – utformning.
Jag känner några fanatiker som är genuint ledsna över den nyheten. De har sett fram emot att få höra sånger som inte framförts i Sverige på över 30 år.
Men de kan torka sina tårar. Föreställningen lär fortfarande vara centrerad kring materialet från ”The river” och det skulle förvåna om han inte fortsätter frälsa publiken med de nummer som tagit andan ur oss i USA, till exempel ”The price you pay”, ”Point blank”, ”Fade away” och enorma ”Drive all night”. De kommer bara vara inkorporerade i en mer dynamisk spelordning.
Samtidigt slipper ni andra, mindre nödvändiga trivialiteter. ”I’m a rocker” behöver ingen höra mer än en gång på 30 år.
Vad Europa däremot kan sörja är att Prince-hyllningen ”Purple rain” inte återkommer. De kör den, ”one more time for the man”, i Brooklyn och jag skojar inte - det är en av de största stunderna någonsin.
Orsaker till extas
Bruce Springsteen & The E Street Band - ”Trapped” (Livenummer)
Den kan ni också hoppas på ... en monumental krevad!
Bill Beverly - ”Dodgers” (Roman)
Vårens läsupplevelse.
”Djungelboken” (Film)
Ett sant, ljuvligt filmäventyr.