Vi ligger med våra partners som vanligt
Hur det än gick i valet i går så äter vi våra pommes frites, kollar på ”Idol”, har ångest, är lyckliga, lider av tandköttsproblem och ligger med våra partners precis som vanligt i dag.
Ett dystert höstregn attackerar gatan, det är inte mycket att tala om, det är bara en naturlig följd av hösten.
Det är inget regn som kommer att wash all this scum off the streets, för att citera Robert De Niro i ”Taxi Driver”.
Inte heller är det ett förebådande om apokalypsen, för att citera Skrifterna.
Det är bara ett regn. Nu är det förresten borta. Sol.
I går var det val i Sverige.
När jag skriver dessa rader är det valbevakning non stop på SVT och TV4 och jag har ingen aning om hur det gick, har inte ens gått och röstat på Mona Sahlin ännu.
Allt tyder på fyra år till för högeralliansen och så ett nytt litet obehagligt parti som i värsta fall får något att säga till om i riksdagen. Men vem vet, kanske inträffar en rödgrön skräll.
Du som läser vet, inte jag.
Det var en till synes hätsk och infekterad valrörelse. Men mest märktes hätskheten och hatet mer. För fyra år sedan var internet ännu inte i var dåres hand. I år har alla bloggat, facebookat, twittrat och kommenterat.
Man kunde få för sig att det var någon större skillnad mellan blocken, att ett ledarskifte verkligen hade betytt något avgörande. Men det var bara en valrörelse, det var bara en del av demokratins vackra gång i detta välbärgade och anständiga land där de allra allra flesta inte – det måste man komma ihåg – är främlingsfientliga och där de anständiga blockens politik inte skiljer sig radikalt.
Det var inte som de första fria moderna valen i Polen eller i Tyskland, eller ens som Barack Obama mot John McCain eller som valet i Guinea i somras.
Hur det än gick i går vaknar vi med samma rinnande vatten ur kranen, ”Entourage” på Canal+, en uppkommande julafton och flera månader av ”Melodifestivalen” efter det.
Allting är sig likt. Vi trycker på repeat och samma sång börjar igen.
It's getting better all the time, sjöng Paul McCartney. It couldn't get no worse, körade John Lennon.
Vi älskar som vanligt. Vi läser och arbetar och längtar till semestern och diskar och pluggar och köper ekologiskt och kollar på "House", ”True blood” och "Morden i Midsomer" som vanligt. Vi gör något dumt, vi gör något bra, vi äter kebab. Vi slåss mot patriarkatet och köper porr och kramar våra barn och tar bussen precis som vanligt och på onsdag och fredag dricker vi något starkt.
Vi var fattiga och rika i går, vi är fattiga och rika i dag. Vi var ensamma i går. Vi är ensamma i dag.
VECKANS
BABE. Naomi Rapace. Skiljer sig från Ola. Alltid sorgligt.
TV-TRISTESS. Mats Wilander i ”Här är ditt liv”. En barndomsidol och en raring, men vad hjälper det? Och Dylan-tolkaren Mack Johansson? Tur att Bob inte tittade.
INDIE-MP3. ”Dj, ease my mind” med Niki & The Dove. Hörde den på P3 och var tvungen att tvärbromsa. Denna bön till en dj att spela kärlekslåten de hade tillsammans är den vackrast sorgliga svenska elektrodanspopen sedan… Niki & The Doves förra miniepos ”Under the bridges”. Eller sedan The Knife.
PAR. Peter Birro och Håkan Hellström. Har en film ihop, baserad på Håkans låtar. Den fulaste flickan i världen dejtar Johnny med amfetaminet?
DÅRGENI. Joaquin Phoenix. Kan inte vänta tills jag får se ”I'm still here”. Fejk, påstår regissören Casey Affleck nu. Fan tro't. Phoenix är en tokig man.
SCOOP. Skådiskocken Per Morberg valde inte sina (strålande) låtar själv när han var sommarpratare, enligt mina källor. Det gjorde – tataa! – hans granne, Sulo i Diamond dogs. Fiffigt.
TV-SERIE. ”Treme”. Är helt hooked igen. På New Orleans-atmosfären, på alla cameos (Dr John! Allen Touissant! Elvis Costello!), på Steve Zahns magiskt vilsne borgarunge, på John Goodmans biffiga biroll, på musiken…På Canal Plus, nytt avsnitt varje tisdag kl 20.00.