”Jag fixar inte spriten med min karaktär”

Tommy Nilsson i stor intervju om skilsmässan, konsten och alkoholen

Han har huvudrollen i ”Sound of music”. Men det finns så mycket mer att tala om.

Söndag träffade Tommy Nilsson för ett samtal om konst, musik, romanskrivande, kärlek, skilsmässa och alkohol.

Det har pågått i gott och väl 20 år.

Varje gång jag sett Tommy Nilsson på tv, i schlagersammanhang, i nån krogshow, eller hört nån av hans hitlåtar, som alla kan sorteras in i facket storslagna, romantiska ballader, har jag tänkt att, okej, men när ska han börja rocka?

Han har ju allt – hår, utstrålning, röst och 194 centimeter i strumplästen – för att stå i tajta läderbrallor på nån rockfestival och sjunga skiten ur 100 000 personer.

Jag har gett upp det nu.

I höstas gick jag Götgatan fram och såg ovanför Göta Lejons entré en annonsskylt stor som en elefant. Tommy blickade ner från den i kortklippt frisyr och slips, kind mot kind med Pernilla Wahlgren. På skylten stod det ”Sound of music”.

Döden för all rock ’n’ roll-kredd.

De två stora engagemangen före det var en sommarturné med Christer Sjögren och deltagandet i förra årets Melodifestival.

Inte värst mycket awop-bop-a-loo-mop-alop-bom-bom i det heller.

Han gillar rock ’n’ roll, men han tillverkar den inte.

– När jag åker bil lyssnar jag på Foo Fighters senaste på högsta volym. Sjukt bra. Eller Zeppelin-samlingen ”Mothership”.

Men när han

står på scen är han kapten von Trapp.

– Jag tackade nej till ”Sound of music” när jag först fick frågan. Jag har genom åren tackat nej till flera musikaler på Stockholms privatteatrar eftersom nånting hela tiden sagt mig: Tommy, du är skivartist, fokusera på det.

Men här drog han sig till minnes samtalet med sin gode vän. Han som sagt att Tommy hade en ovana att säga nej till det mesta. Till exempel till Christer Sjögren.

– Han sa att jag alltid ringde upp med en negativ grundinställning och tyckte: Säg istället ja, prova, vad fan kan hända? Jag tog honom på orden. Jag menar, att turnera med Christer Sjögren ... Jag hade inte gjort det för tio år sen. Men varför ska jag inte åka på turné med den artist som sålt mest skivor i Sverige genom tiderna, inklusive ABBA?

Tommy Nilsson vann Melodifestivalen 1989 med en ”En dag”. Han tackade därpå 17 år i rad nej till att delta. Men i fjol applicerade han sin nya säg-ja-filosofi på den tävlingen, året före det på turnén med Christer Sjögren, och till sist på ”Sound of music”.

- Först kändes det som att det var i går den sattes upp med Carola och Tommy Körberg. Men det var tio år sen den gick senast. En ny publik har vuxit upp och kommer till teatern, plus att det finns många gamla fans som vill se alla uppsättningar. När jag fick det klart för mig sa jag okej. Det är en sann och fin historia och kapten von Trapp är en rätt stor roll. Jag ville testa mig själv: Fixar jag det här?

Det är faktiskt det närmsta han kommit till att lira i ett rockband sen han var en av pudelrockarna i Easy Action på 80-talet.

– Som soloartist sitter man ensam på kammaren och skriver lå

tar. Jag kan därför sakna ett band, hela processen att jobba ihop tillsammans med andra människor, åka på turné. Men det får jag faktiskt här i ”Sound of music”. Jag är en del i en ensemble. Vi har tillsammans jobbat fram föreställningen. Det är det roligaste i allting, repetitionsprocessen.

Solo- och skivartisten Tommy Nilsson hoppas på att ge ut ett nytt album till hösten. Men om det blir så beror på var han befinner sig känslomässigt. När han var gift med Malin Berghagen skrev han en av sina största hits till henne: ”Öppna din dörr”. Nu när paret gått skilda vägar vill han inte skriva om henne, trots att skilsmässoplattor är snudd på en egen genre.

Ulf Lundells ”Den vassa eggen”, Bruce Springsteens ”Tunnel of love”, Bob Dylans ”Blood on the tracks”... För att bara att nämna tre lysande exempel ur högen.

– Jag vill inte göra en skilsmässoplatta. Jag vill bli klar med de känslorna först och sen göra ett positivt, livsbejakande album. Jag vill kunna spela låtarna när jag är glad också. Samtidigt, jag kan inte göra nåt annat än att skriva om mig själv, om var jag befinner mig. Så skilsmässan kommer säkert färga texterna till nån del.

Jag och Tommy Nilsson råkar ha samma stamhak på Söder i Stockholm: Östgötakällaren. Jag gjorde ett första försök att få till en intervju när jag stötte på honom där tidigt i höstas. Sen försökte jag två gånger till. Sen försökte jag en gång till – och fick ja.

Lill-Babs-släkten har hjälpt till att hålla nöjes- och veckotidningsjournalistiken på fötter i femtio års tid med sina liv och kärleksliv. Tommy tycker att hans egen skilsmässa inte behöver bidra till det i onödan. Därav tveksamheten till en intervju.

– Det skrivs så mycket om det ändå. Det blir lite tjatigt. Men folk skiljer sig till höger och vänster och det är ett intressant ämne. Jag tror det beror på, när man kommit till min ålder, att man börjar ställa sig frågan: Ska det vara så här? Eller har jag en chans att göra nåt annat? Tvåsamheten är inte hip längre. Det viktiga är att förverkliga sig själv, men inte inom tvåsamheten. Det tycker jag är trist, inställningen att om man ska göra nåt åt sina drömmar – ja, då ska man göra det själv.

Kärnfamiljen är fortfarande norm, men mest som förhoppning eller dröm, en teori – som allt mera sällan funkar i praktiken.

– I dag växer så många barn upp med att mamma eller pappa inte är hemma, men allt ska vara bra ändå ... De här ungarna måste ju bli annorlunda på nåt sätt. Ska man se nåt positivt i det kanske det gör dem mera självständiga och starka, men det vete fan. Jag är romantiker och gillar tvåsamheten och – om jag ser det ur ett andligt perspektiv – kärleken som kraft måste börja i dig själv, till din partner, dina barn, för att sprida sig ut i samhället.

Det var Malin Berghagen som hade behov av att förverkliga sig och bröt upp.

– Jag vantrivdes inte i vårt äktenskap. Det är hon som inte förverkligat sig än, hahaha. Det är en del av förklaringen, absolut. Men det ligger mer bakom, naturligtvis.

Folk har i nån mening säkert i alla tider jagat efter självförverkligande, men det är bråttom i dag. Självförverkligande: NU!

– Fast det tar tid, eller hur? Det tar ett helt liv att bli zenbuddist. Men nu kliver folk på ett tåg i Stockholm med en bok om buddism och när de kommer fram till Gävle och läst klart vet de hur allt ska vara. Sen åker de på en smäll och kastar allt åt helvete. Då köper de boken ”Bli framgångsrik och förmögen” och vips har de hittat ett nytt svar på en sekund.

Säkert avspeglar sig denna brist på tålamod, detta behov av omedelbar tillfredsställelse, i hur lätt folk gifter sig och skiljer sig nu för tiden.

Tommy säger med självironi att han själv var gift när han träffade Malin ...

Med tanke på att han i ett flertal intervjuer pratat om att han haft problem med alkoholen kanske många tror att han söp bort sitt äktenskap.

– Det kan väl finnas gånger när jag druckit för mycket, men det är inte det som är grunden. Allt om mig och alkoholen har blivit förstorat. Jag sa nån gång i en intervju att jag inte borde dricka så mycket för att det gjorde mig elak. Det problemet har jag tagit tag i för länge sen. Men det har blivit en följetong i pressen och nu är vi där igen. I dag är det så att jag dricker vin – jag samlar på vin – och njuter av ett glas till en god middag. Men jag rör inte starksprit. Jag fixar inte spriten med min karaktär. Jag har säkert tio personer i min bekantskapskrets som borde tänka likadant. Jag kan känna att jag inte har större alkoholproblem än nån annan.

För varje stängd dörr öppnas en annan. Efter skilsmässan har Tommy börjat måla, alltså inte kladda för skojs skull, utan, om jag förstår saken rätt, med målet att ställa ut.

Dessutom har han hunnit några kapitel in på vad som ska bli debutromanen.

Den handlar om en man, en poet, som är trött på alla färdiga idéer, förklaringar, sanningar, och därför bestämmer sig för att förvandla sig själv till ett barn, att se på världen med barnets ögon, att låta sig styras av hjärtat istället för hjärnan.

– Boken är uppbyggd så att jag försätter det här vuxna barnet i olika situationer och ser vad som händer.

Tommy Nilsson inspireras i skrivandet av sin egen son, Isak, 5.

– Han skulle lösa världens alla problem på fem minuter. Han kan säga saker som: ”Pappa, vi ger bort hälften av våra pengar till de som inte har några, sen har de pengar och vi har också pengar och allt blir bra.” Det är skitjobbigt att förklara varför det inte är möjligt. Jag har inget bra svar – och jag vill inte förstöra hans tro på en bra värld.

Tommy Nilsson är ute på banan igen efter två äktenskap och fyra barn med tre kvinnor.

Han tror inte att han ska skaffa sig några flera barn.

Han tror inte att han ska gifta sig igen (”men man ska aldrig säga aldrig”).

Han ställer sig frågande till om han kommer bli upp över öronen förälskad igen.

En sak är säker, urvalet av kvinnor minskar för den man som inte vill gifta sig och skaffa barn. För nästan alla kvinnor som inte gjort det vill göra just det.

– Ja, så det får kanske blir nån frånskild tvåbarnsmor och hon måste vara minst 35, för min äldsta dotter är 28, hahaha. Men jag jagar inte. Jag tror faktiskt att det går fortare om du inte jagar. Det sker när det sker. Plötsligt står hon där ...

Tills dess är han inte sysslolös och inte i avsaknad av kärlek heller för den delen: det är musikal, romanförfattande, målning, livespelningar i sommar, kanske en ny platta till hösten. Plus att han har barnen.

– Jag har varit bekymrad över ensamheten och inte velat vara själv. Det kommer från barndomen. Men man behöver inte vara själv bara för att man inte lever i ett passionerat förhållande till en kvinna. Jag får kärlek från mina barn, från min publik och är privilegierad på det sättet. Vad är det man är rädd för egentligen? Att man är tvungen att gå ut med sina kompisar och ha kul? Det är den manliga fåfängan som får sig en smäll när man bli lämnad. Men, va fan, det går över, säger Tommy Nilsson och knallar iväg till kvällens föreställning av ”Sound of music”.?