Toppklass – då lyfter trista Cats
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-04
Målsättningen var att hålla sig vaken.
Men toppklass på sången, dansen, koreografin, scenografin, effekterna och kläderna, blåser liv i vad som är, typ, världens tråkigaste musikal.
Efter över 30 år som nöjesjournalist är det målfoto vad som varit tråkigaste jobbet: Bevaka kändisfest där Jannike Björling inte dök upp. Se ”Yu-Gi-Oh! - filmen”. Genomlida ”Cats” på Chinateatern i slutet av 1980-talet. Intetsägande melodier, ingen handling, hopplöst anonyma skådisar och dansare som svettades i groteska kattdräkter.
Motvilligt imponerad
Skickades ändå till Cirkus, då alla andra tänkbara musikalrecensenter bokade utlandsresa så fort chefen sa ”mjau”.
Och uppdraget visades sig vara betydligt mer angenämt än väntat. Blev under första akten lite motvilligt imponerad av hur den här ”Cats”- uppsättningen både ser ut och låter:
Kraftfulla röster
Mikael Varhelyis scenografi är en galen korsning av neonupplysta krogkvarter och Tim Burton-inspirerade miljöer, kryddat med massor av specialeffekter. Gunilla Olsson Karlssons koreografi är dans och akrobatik i en häftig förening. Jaana Fomins fantasifulla kattdräkter ger alla på scenen varsin personlighet. Och Niklas Anderssons, Rennie Mirros och Fred Johansons kraftfulla röster lyfter de, fortfarande, rätt gräsliga melodierna.
Inte en död sekund
Men efter paus finns inte en död sekund. Upptäcker nya bra melodier. Per Myrberg (makalöst bra!) i ”Teaterkatten Gus” och Lisette Pagler/ Karolina Krigsman i ”Macavity” är ju klart bättre än uttjatade ”Minnen” (även fast Malena Tuvung sjunger så man ryser).
Uppsättningen har sådan energi, att även en ”Cats”-hatare måste tycka om den.