Jag har hamnat i musikalträsket
LAS VEGAS/NEW YORK
Mamma Mia!
Jag tycks ha börjat gilla – musikaler!
Mot precis alla odds i hela universum har jag i alla fall rasande trevligt när jag av oklara skäl går och ser hetaste showen i Vegas just nu.
Det vill säga ... just det; Mamma Mia.
Det är så jag får fråga mig själv vad fan jag håller på med när jag kliver fram till biljettluckan på Mandalay Bay och ber att få köpa Mamma Mia-plåtar.
Vid sidan av folkmord, inskränkningar i yttrandefriheten och Brynäs är ju musikaler det mest vedervärdiga jag kan föreställa mig.
Men på något sätt känns det som att Vegasupplevelsen blir total först när den kompletteras med en show.
– Och om inte annat kan vi roa oss med att formulera mördande hånfullheter, lovar jag den likaledes skeptiske Länsman.
Till förvåning lika stor som den Ben Affleck måste ha känt när han insåg att han kan försörja sig som skådespelare sitter vi sen och skrockar i välbehag i två och en halv timme.
Abba-showen är rolig och rörande och som jag misstänker att alla svenskar som sett ”Mamma Mia” utomlands kan intyga:
Man blir fåntrattigt nationalistisk och vill böja sig över till främmande bänkgranar och berätta att ja, jag kommer från landet där de här oerhörda låtarna skrevs och den melodiska stringens ni sitter här och tappar andan inför har sina rötter i vårt folkmusikarv.
Mot bättre vetande skulle jag också vilja påstå att ensemblen i Vegas – där ”Mamma Mia” alltså, i patologiskt hård konkurrens, toppar publiktoppen sedan flera år – håller hög klass.
Och framförallt då Kelly Anise Daniells, 20-årigt stjärnskott som sedan i fjol gör rollen som giftassugna Sophie.
Hon kanske inte sjunger som Aretha Franklin, men hon har en utstrålning så magnetisk att både jag och Länsman blir förälskade och i flera timmar efteråt sitter vid Wheels of Fortune-maskinerna på Bellagio och försöker tänka ut hur jag ska kunna få en intervju – och hur Länsman i så fall ska kunna beledsaga mig.
Det ränksmidandet pågår fortfarande.
Nu återstår bara frågan:
Är det alltid så här kul på musikal? Piskar de alltid upp lika hög stämning? Blir man alltid lika upprymd? Och är det alltid paus, så att man kan skicka ut Länsman efter fler margueritas?
I så fall har Broadway fått en ny kund.
Orsaker till extas
Per Bjurman