Sanna Nielsen visar att hon verkligen inte är en ”tråkig tant”
Jan-Olov Andersson om ”Stjärnorna på slottet”-finalen
Hon är inte känd för att tala i rubriker.
Och Sanna Nielsen sa själv att vissa journalister har himlat med ögonen och sett ut att tycka ”fy fan vad tråkig hon är”.
Sedan bevisade hon motsatsen med sitt avsnitt av ”Stjärnorna på slottet”.
Egentligen har ju Sanna Nielsen ingenting hon behöver bevisa.
Sju gånger har hon tävlat i Melodifestivalen. Ofta med bra placeringar i finalen och en gång med vinst, vilket ledde till att hon fick tävla i Eurovision song contest med starka balladen ”Undo”, som slutade på tredje plats.
Men till skillnad från en del andra artister som liksom tycks försvinna, nästan likt björnar gå i ide mellan sina Mello-framträdanden, har Sanna Nielsen varit så mycket mer.
Proffsig programledare för Melodifestivalen, ihop med Robin Paulsson.
Minst lika bra som programledare för SVT:s flaggskeppsprogram ”Allsång på Skansen”, inte en utan sju säsonger.
Hon har haft det hedersamma uppdraget som julvärd i SVT och haft egen show och varit med i musikaler och ska i höst ta över Helen Sjöholms roll i musikalen ”Änglagård” och jag orkar inte räkna hur många låtar hon haft på Svensktoppen.
Ändå finns det något som tycks ha gnagt inom henne i åratal. Det där att utses till Sveriges yngsta tant när hon var 18 år. Att hon ansetts vara präktig och tråkig och därför kanske blivit onödigt diplomatisk i sin kontakt med media.
Och jag ska inte hymla.
Jag har gjort en lång intervju med henne för ett par år sedan och fick innan mötet ironiska gratulationer från några på redaktionen för att jag skulle träffa ”tråk-Sanna”.
Hon var inte det minsta tråkig, vi hade väldigt trevligt, det blev en bra intervju, tycker jag, även om hon inte talade i rubriker, direkt.
Men det gjorde hon stundtals i ”Stjärnorna på slottet”. Var både frispråkig och engagerande.
Om hatbreven hon fick för sin klädsel när hon var med i tv som 11-åring. Om mobbning i skolan. Om ångestkänslorna kring att det var hennes fel att föräldrarna skilde sig. Om rädslan för att karriären skulle vara över när hon fick problem med stämbanden. Om medias ständiga frågor om hon var gravid och att hon faktiskt var det, men i all hemlighet fick missfall.
Men där fanns ju också en solskens- och framgångshistoria. Om en trygg uppväxt på landsbygden. Om en närhet till mormor och morfar och den djupt gripande historien när de gick bort samtidigt. Om en målmedveten ung tjej som trots att hon blev mobbad blev revanschlysten och tänkte att ”jävlar anamma, jag ska visa dem”.
Och som hon har gjort det!
Längs vägen har hon även hittat kärleken och fått barn.
Inför årets säsong av ”Stjärnorna på slottet” kändes det inte som att det var det hetaste gänget stjärnor.
Men alla programmen – med Sanna, Marcus Samuelsson, Caroline af Ugglas, Mark Levengood, Pernilla Wiberg – har varit bättre än jag hade väntat mig. Men har fått en om inte ny, så i alla fall mer mångfacetterad bild av alla fem. Jag tycker om dem allihop lite mer nu än innan jag såg programmen.
Sanna är absolut ingen präktig tant, men det ska bli intressant att se henne spela en rivig tant i Viveka Seldahls (1944-2001) och Helen Sjöholms anda när ”Änglagård” byter ut några i ensemblen på Oscarsteatern i Stockholm i höst.
Och innan dess… varför inte låta programledarparet från Melodifestivalen 2015 – hon och Robin Paulsson – återuppstå och leda Eurovision song contest i Malmö i maj?
Två erfarna programledare. En sjunger skjortan av de flesta. En är roligare än de flesta andra komiker. Vad mer behöver vi bjuda Europa på?