Han hade kunnat bjuda på trösten den här gången

NEW YORK. Det är ju fint att Springsteen tröstar oss med en oförglömlig Ullevi-show från 2012.

Men hur fan kan miljardären där ute på ranchen i New Jersey ha mage att ta betalt i det här förtvivlade läget?

Det var förra helgen – eller när det nu var; dagarna flyter ihop till en enda monoton evighet när man sitter i karantän i över en månad – nyheten kom att Bruce Springsteen släpper Ullevi-showen 28 juni 2012 som officiell utgåva på sin hemsida.

Just vad som behövs i den här mardrömslika situationen, tänkte jag. Den kvällen i Göteborg hör till de mest oförglömliga jag upplevt  med den störste rock ’n’ roll-estradören och hans femstjärniga band under 35 års punktmarkering. Det var ju då de framförde ”Jungleland” för första gång sedan Clarence Clemons bortgång, det var då de plockade fram ”Frankie” och ”Where The Bands Are” – vilket, om jag inte minns fel, utlöste regelrätt Håkan Hellström-hångel på pressläktaren.

Men så visar det sig att han vill ha betalt. Hundra spänn för MP3-versionen. 240 spänn för format med bättre ljud. Och fyra hundra för fil med superfett DSD-ljud.

Vad fan?

Nä, jag är inte precis kommunist och motsätter mig inte att artister tjänar mycket pengar på sin musik. Vill människor betala för att höra är det väl bara så. 

Men för tillfället befinner sig världen som bekant i en kris vars like ingen nu levande människa tidigare upplevt. Inte bara jagas vi av en osynlig mördare. Ekonomisk kollaps hotar. Eller är redan ett faktum. 

Bruce Springsteen på Ullevi 2012.

”Ingenting annat än Great Depression-doftande nyheter”

Här i Herr Springsteens hemland må de marknadskrafter vars syn på hur saker och ting kommer till uttryck på börserna just nu ha obegripliga vanföreställningar om att allt snart är som vanligt igen, men dess ”aktörer” tycks glömma att det inte FINNS någon riktig ekonomi där ute längre. Bland annat har hela jävla servicesektorn, som försörjer så oerhört många mindre bemedlade amerikaner, i princip svepts bort. 

Nu i april kunde 31 procent av människor som hyr sina bostäder, rapporterar Wall Street Journal, inte betala hyran.

Och då talar vi alltså hela landet.

Det är ingenting annat än Great Depression-doftande nyheter och genererar mardrömmar om att vi alla snart sitter runt Tom Joads lägereldar igen, bekanta inte minst från Springsteens sånger.

Så man kan verkligen tycka att han – god för i runda slänger fem miljarder kronor, om man ska tro Forbes – hade kunnat bjuda på trösten i mörkret just den här gången.


ORSAKER TILL EXTAS

• Bob Dylan – Murder Most Foul (Singel)

– Efter 58 år som skivartist fick han sin första Billboard-etta. Med ett magnifikt 17-minutersepos. 

• Luke Eliot – Big Wind (Singel)

– Hans kanske allra största stund.

• Unorthodox (Miniserie, Netflix)

– Shira Haas är ju ett fullständigt underverk till skådespelargeni.

Följ ämnen i artikeln