Borlänges tristess är som bortblåst
”Om någon sagt ...” hör till de mest slitna av fraser, men jag kommer inte runt den i det här sammanhanget.
Om någon sagt det när jag växte upp, att Stooges en gång skulle komma att framföra ”No fun” på parkeringen närmast den där ansamlingen träkåkar som kallas Borlänge by, då hade jag uppmanat den personen att byta medicin.
Och då tänker jag inte i första hand på att Stooges egentligen upplöstes redan i början av 70-talet; det är ändå Borlänge och Ovanbroparkeringen som är det verkligt otänkbara i ekvationen.
Det Borlänge jag växte upp i är nämligen inte alls det Borlänge som finns nu.
Det Borlänge jag växte upp i var en plats där inget någonsin hände. Tristessen blåste snål längs öde gator, apatin grep omkring sig och ville man ge en utomstående ett exempel på hur det kändes att bo i Borlänge kunde man med fördel be vederbörande cykla uppför Islingbybacken i motvind, för just så kändes det.
Det var säkert likadant även när Jesper Heed och hans vänner började komma upp i äldre tonåren. Men till skillnad från oss andra, som bara gick och gnällde och sen flyttade, bestämde de sig för att göra nånting åt såväl tristessen som det våld och den rasism som inte helt oväntat slog rot i vakuumet under 90-talet.
De startade en festival, lyckades få den att växa till ett fenomen – och mindre än ett decennium senare klev
Iggy Pop ut på scenen vid den där fula parkeringen och ”Hello Borlange, we’re the fucking Stooges”. Ja, Alice Cooper, Sex Pistols, Waterboys, Roky Erickson, Motörhead, Patti Smith och New York Dolls har sanslöst nog hunnit komma på besök de också – liksom praktiskt taget allt Sverige har av rock’n’roll-elit.
Och i dag är Borlänge – enligt min mening just därför – helt förvandlat.
Att stan lever upp under själva festivalen, numer en av landets största, är kanske inte så märkligt – även om jag fortfarande häpnar över hur vänlig stämningen är i gamla hårda centrum de där dygnen.
Men också andra dagar på året finns, i synnerhet hos det uppväxande släktet, en optimism, handlingskraft och spirit som bara hade tett sig främmande för 20 år sedan.
De som fortfarande bor där kanske tycker det låter som rent nys men vi som tittar utifrån ser det tydligt.
Peace & Love är kort sagt det bästa som hänt Borlänge.
Någonsin.
Det enda som möjligen oroar är den egna musikaliska tillväxten. Jag hävdade alltid att det var tack vare den där motvinden, den vars essens man hittar i Islingbybacken, Borlänge födde en sån oproportionerlig mängd lysande rockband.
Det fanns liksom inget annat att göra än att bli bra på att spela musik.
Men nuförtiden kan man ju se Stooges på Ovanbroparkeringen ...