Det känns bara kallt, tomt och smutsigt

Nöjesbladets Martin Söderström om "Svenska Hollywoodfruar"

helskärm

”It never rains in Southern California”, sjöng Albert Hammond så tjusigt en gång i tiden.

Det är lätt att se hans poäng.

Solen skiner ju oavbrutet.

Ändå är det så kallt.

Premiären av ”Svenska Hollywoodfruar” blev en kulturkrock av bibliska mått.

Mellan det svenska lagomsamhället där att inte sticka ut är det finaste en människa kan göra och ett amerikanskt Donald Trump-tänk där dyrt är lika med bra och mer faktiskt alltid är... tja, mer.

På pappret fantastisk fluga-på-väggen-tv, redan trailern lovade något man bara inte fick missa. Vi var drygt 600 000 svenskar som uppenbarligen kände samma sak och hade avbokat allt för en inblick i den här besynnerligt kittlande världen.

Efteråt känns det bara kallt. Tomt. Smutsigt.

Man behövde inte ens skrapa på ytan. Det räckte med att sätta upp kameran och låta Anna Anka och Maria Montazami, för kvällen med kraftig mental slagsida, göra sin grej.

Det har hetat att de här kvinnorna har jagat drömmen. Att de enligt någon sorts maskinellt realkapitialistisk tankemodell gjort ett kap.

Fångat sin Moby Dick, hittat sitt Eldorado bland palmträd och spanskdesignade jättevillor. Har allt en människa kan önska sig – inklusive bisarrt proportionerade plastpattar och så många ansiktslyftningar att de kommit att se ut som Jack Nicholsons Jokern i Tim Burtons ”Batman”.

Och visst, materialistiskt stämmer det garanterat.

Men efter en dryg timmes bekantskap med Anna Ankas sorgset nollställda blick, tvångsmässiga smutsfobi och instabilt korta stubin (utfallen mot den påstått avundsjuka barnflickan var en enda lång iskall dusch av obehag) är jag långt ifrån övertygad.

Att sponsras av De Beers och pryda sin kropp med juveler för en svindlade miljonsumma må räcka en bit och jag kan lätt se lockelsen i det, hur förblindande det först kan te sig.

Men priset för ett vältrande i lyx är högre ändå, om man betänker att man i gengäld blir ett liveget kuttersmycke, en avmagrad och ensam sällskapsdam som finns där enbart för att komplettera makens övriga egendomar.

Det är den aspekten av ”Svenska Hollywoodfruar” som gör mig nästan gråtfärdig.

Efteråt är jag illa berörd, med en dålig smak i munnen och fast besluten att inte se ett enda avsnitt till.

Men självklart kommer jag att sitta klistrad redan om en vecka.

Säkerligen ni också.

Smutsen kittlar – i synnerhet när den är klädd i svart Armani.