Varför bestämma sin läggning utan att ens ha provat?
Zandra Lundberg fantiserade hejvilt om bröst och snoppar
Det har gått upp för mig hur dumt det är att bestämma sig för en läggning.
Vad då bestämma sig?
Tyvärr tror jag att det är många som gör det, bestämmer sig. För att det är enklast så. För att det är mest ordning och reda på det viset. Men oftast är det förmodligen av rädsla.
Tonåren var en härlig tid på det viset. I fantasin var ingen läggning grundmurad. Jag fantiserade hejvilt om bröst och snoppar. Om mina tjejkompisar och äldre killar i skolan. Det fanns ingen urskiljning. Det var ju människor och jag var kåt så varför inte drömma om en av varje?
Jag tänker på det här när jag läser forskaren och författaren Matilda Tudors citat: ”vi utgår ifrån att det finns en bisexuell potential hos alla människor och den borde fler utforska”.
Jag tänker på hur jag gick vidare med mitt liv från tonåren. Jag blev kär i en kille och blev ihop med honom. Och sedan blev jag ihop med en annan kille. Och en kille till. Jag reflekterade inte ens över saken för jag hade ju liksom bestämt mig, jag var ju heterosexuell.
Åren gick och jag såg filmen ”Kyss mig” på bio. En alldeles underbar svensk film om en kvinna som lever ihop med en man, men träffar en kvinna och förälskar sig i henne. Jag tänker inte skriva ”att det kändes som att jag fick ett hårt knytnävsslag i magen” för det låter så himla Kalle Anka-överdrivet, men det var någon liknande känsla av uppvaknande.
Och nej, det var inte så att jag yrvaket plötsligt insåg att jag var lebb och stapplade ut från biomörkret och började ragga på kvinnfolk.
Det var bara en stark förnimmelse av något jag länge förträngt.
För en gång i tiden, i mitt huvud, hade ju kvinnor funnits där som ett likvärdigt alternativ.
Vart hade det alternativet tagit vägen? Varför utforskade jag aldrig det? För att jag skaffade en pojkvän och sedan var det någon slags lag som sa att jag gjort mitt val? Var det av rädsla? Ovisshet? Jag vet hur det är med en man, men inte med en kvinna.
Kanske. Kanske inte. Jag vet faktiskt inte.
Ju mer jag tänkte på det här, desto märkligare blev det. Det är ju människor allihop.
Vad är det för bisarr osynlig mur jag uppfört mellan könen som gör att jag bara får välja från det ena?
Nej, det här får jag lägga av med, tänkte jag för mig själv.
Mian Lodalen formulerar alltihop på ett väldigt enkelt sätt:
Det vore ju synd att gå i graven utan att ens ha provat.