De kvicknar till på snabb-rehab
Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden
Snabb-fix-kulturen börjar bli bananas igen.
Det fanns ett glapp på 90-talet när man försökte sig på svåra lösningar på komplicerade problem.
Nu ska återigen spruckna motorblock fixas med en snabbtur i biltvätten.
Fråga Fredrik
veckans bästa ...
Britney Spears har kraschat igen. Mischa Barton togs för rattfylla förra veckan. Liksom Lindsay Lohan använder de drogrehabiliteringskliniken som ett trivsamt helgspa.
Hollywoodkändisarnas ambitioner att skärpa sig är komiska, speciellt för alla som hörde det utmärkta reportaget med de förkrossade östgötska amfetaminpundarna i P1 i veckan.
Hollywoods syn på tillfriskning är som att föreslå att man löser Darfurkaoset med ett festligt konfettiregn.
Men det är klassiskt Hollywoodbeteende. Errol Flynn är ett tidigt exempel. Kollegor undrade varför han åt så mycket apelsiner – innan hans fiffiga plan att injicera dem med sprit uppdagades.
I boken ”High concept” från 1998, om den kopiöse filmproducenten Don Simpson beskrivs den första verkliga rehabtrendvågen ingående.
Kliniker som Marina Del Rey och Betty Ford började göra stora pengar på 80-talet, när rehab inte blev konstigare än en semester.
Till en nota av cirka 100 000 kronor för 28 dagar fick de en ok-stämpel att köra vidare tills nästa krasch.
– De gav mig en bonus och en gigantisk löneökning, jag var bara tvungen att göra 28 dagar på Betty Ford först, berättade en toppchef för bokens författare Charles Fleming.
Samtidigt växte också skönhetsoperationer explositionsartat. Bland män ökade de från 55000 året 1992 till 74000 året 1996.
80-talet födde en behaglig men meningslös quick-fix-kultur. Enkla lösningar på svåra problem.
Jean-Claude Van Damme, Joel Schumacher, Martin Lawrence, James Caan, Kelsey Grammer, Gary Busey, Christian Slater, Robert Downey jr, Chevy Chase, Don Johnson, Elizabeth Taylor, Michael Jackson, Charlie Sheen och många, många, många fler stjärnor åkte in och ut.
Ingen i Hollywood begärde att problemen skulle tas på allvar, det skulle bara se ut så. Och klinikerna verkade fullständigt patetiska som hjälpinstitutioner men utsökta som lyxspa – och så förefaller det vara än.
Don Simpson åkte in och ut överallt och dog 1996, 52 år gammal. Och fler dog, och tiderna förändrades. Vi blev allvarligare under 90-talet.
Nu på 2000-talet är vi tillbaka i snabb-fix-kulturen.
Sannolikheten att Britney och Lindsay blir friska på sina sparesor är, ungefär, lika troligt som att en höftledsoperation skulle få Pernilla Wahlgren att verka vuxen.
Men visst låter det behagligt.
Jag skulle gärna ha cash att lägga in mig på ett trevligt julbordssrehab specialinriktat mot revbensspjäll och Östgöta sädesbrännvin så att jag blir frisk och fin tills jag checkar in igen strax efter midsommar, då för ett oerhört allvarligt gravt sill- och nubbe-beroende.
Fråga Fredrik
På grund av hackares dataintrång hos Aftonbladet så har jag inga läsarmejl att bjuda på. Men jag hittar på några frågor själv.
Hej Fredrik. Jag heter Anna-Karin och går på Kexgymnasiet i Kexkrona ... hur skriver man en krönika, har du några tips?Fredrik
Svar : Nej. Skriv om nåt du är arg på och försök att vara rolig?
Fredrik! Hur står det till med sömnen nuförtiden?Fredrik
Svar: Kul att du frågar, den är nämligen väldigt underlig. Det är som att jag inte sover utan mer är som i dvala, eller en koma kanske. Mycket märklig sömn.
Tja. Vem är den snyggaste genom tiderna?
Mvh Fredrik
Svar: Winona Ryder. Det slog mig i går när jag såg Al Pacinos gamla ”Looking for Richard” att det måste vara så. Eller?