Ett vykort från tonfiskars land
Per Bjurman, Bjurton, Bjurre, PeBs, Biffen, käre gamle vän.
Här har du ett vykort från Stockton, jag saknar dig, men stanna så länge du nånsin kan i de frias hem och de modigas land.
Alltså, jaaaaaag vet ju att januari i New York kan vara lika ruttet som i Stacken; den fuktiga, bitande inpåskinnetkölden och hur beiga magnifika avenyer faktiskt kan kännas.
Men det är New York, New York.
I går tjurade jag nästan vid en ”Seinfeld”-repris. När Costanza gör the opposite-beställningar på dinern och Jerry säger: ”Men kycklingsallad är inte motsatsen till tonfisk. Lax är motsatsen till tonfisk, för laxen simmar motströms, och tonfisk simmar medströms.”
Jag kunde inte ens fnissa utan fick bara en tvåkilos saknadsklump i magen. Upper West Side är så overkligt i SöFo-dimma och fyra plusgrader och halvfigurer som Patrik Ekwall på TV4.
Fast Ekwall borde jag älska. Att män får vara offentligt chauvunistiska och braksvenniga fortfarande är egentligen ett lands styrkemarkering, att allt inte behöver vara trivselkorrekt DN-kulturigt.
Annars, Bjurre, sägs det allt oftare att vi blir mer liberala här, att proggdimmorna skingrats, men visa mig först en enda stockholmsk Louisiana-republikan som tillåts viss medial framgång och jag vågar hålla med. Alla anställer fortfarande yngre kopior av sig själva, barn som säger det alla vill höra och inte vad de borde höra. Människan anses inte kompetent att välja själv, inte i spännande frågor, bara mellan ”Let’s dance” eller ”På spåret”.
Slas dog ju nyss, och snart dör även en säger-vad-fan-jag-vill-hjälte som Jan Myrdal.
Och du Per, Colin Nutley gör en film om rock, Andres skrev skoj om det i går i Svenskan, men man vet ju att det är som vanligt med Nutley: när man väl ser filmfanskapet är den inte alls så dålig som man vill att den ska vara. Inte ens uselhet är vi bra på här.
Vi är mest små. Små. Små, men men tror på allvar att Sveriges åsikt om FN:s säkerhetsråd betyder nåt, att det faktiskt finns ett svenskt modeunder – jisses, det är ett par jeans! – eller att Melodifestivalen kan skapa internationella hits. Det är rörande, egentligen.
Folk säger ju att moralismen är det värsta med Sverige, men bitterheten är vår farligaste farsot och du hör ju, till och med jag låter bitter nu.
Du vet att jag normalt älskar Stockholm och Sverige, till och med Norrköping, men nu har jag tydligen inte fått andas fri och frisk USA-luft på alldeles för länge.
Well, Biffoman, det är den näst värsta månaden på året och varenda amerikansk tv-serie skriker mitt namn.
Vi ses i Las Vegas i mitten av maj. Jag vill bo på Mirage för jag köpte just MGM-aktier i väntan på Bushs stimulansplan.
Ta hand om dig, dra en gigantisk Dry Martini och en magisk oxfilé på Wolfgang’s och skriv snart tillbaka, kanske från Super Tuesday?
Obama är min man, här vet man bara vem Hillary är.