Mästerverket som blev mos
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”Idol”-kidsen pinar juryn med den. Medan Ebba Forsberg gör den magnifikt vackert på svenska.
Utan att ”Hallelujah” någonsin har varit en hit är den en av världens mest omtyckta låtar.
Den kanadensiske poeten och sångaren Leonard Cohen, 75 år i dag, skrev och spelade in ”Hallelujah” första gången på skivan ”Various positions”. Året var 1984.
Sången gjorde inget större intryck på någon. Inte förrän Velvet Undergrounds intellektuelle basist John Cale gjorde en kliniskt vacker cover 1991.
Därefter har den gått om ”Suzanne” som den mest tolkade Cohen-låten.
Det kan Cohen tacka Jeff Buckley för. Eller det kan han inte eftersom Buckley dog tre år efter att han spelat in en bländande, ledsamt kåt version på skivan ”Grace” 1994.
Därpå har gayrockaren Rufus Wainwright, countryrockaren Willie Nelson, gumrockaren Sheryl Crow och musikalrockaren Allison Crowe spelat in den. Bland många andra.
Nu är den hyperaktuell eftersom varannan (nåja) hoppfull artist i årets ”Idol” plågar skiten ur juryn med den (en kille lyckades dock). Det beror antagligen på att barnstjärnan Amanda Jenssen satte den på kartan för en ny generation när hon gjorde den i ”Idol” 2007.
Där någonstans, om inte förr, blev den sönderspelat, mosad och uttjatad. Hej då öron, nu orkar jag inte mer.
Det blir ju så. Bob Marleys ”Redemption song” – en annan av tidernas finaste melodier – har ju gått samma trista öde till mötes. För att inte tala om The Beatles på världens gågator.
Men halleluja vilken låt ”Hallelujah” är. Vilken j ä d r a låt.
Det är melodin förstås, främst. Och texten som klingar så poetiskt perfekt och som befinner sig på så många olika nivåer att åtminstone jag misstänker att Cohen satte ihop den av tre dikter. Vilket också är anledningen till att den kan göras i så många olika temperament.
Den avhandlar såväl Jesus som hans släkting kung David som förra årets kärlek som lite enkel trivselkåtma. Och själva låten i sig komponeras understundom medan vi lyssnar: ”Then it goes like this, the fourth, the fifth, the minor fall, and the major lift”, vilket mina begränsade teorikunskaper hävdar beskriver den aktuella takt- och ackordföljden.
Den rör sig på många plan, Cohens mästerverk.
På svenska har den tidigare bara, tror jag, gjorts av Ulf Lundell, på en norsk samlingsskiva som kom 1999.
Nu finns det en till som är ännu bättre. En av våra främsta rockpoeter, Mikael Wiehe, har översatt den och en av våra främsta sångerskor, Ebba Forsberg, sjunger den på Cohen-på-svenska-cd:n ”Ta min vals”.
Den som får mentalförstoppning av ”Idol”-versionerna bör leta upp Forsbergs version. Hon gör den till sin. Hon gör den ny. Halleluja.