Miriam Bryant och Kleerup är de verkliga stjärnorna
Markus Larsson om ”Så mycket bättre”-deltagarna
Egentligen borde det ha varit säsongens sista avsnitt.
Det kändes som en liten final.
”Så mycket bättre” handlar trots allt om två personer i år:
Miriam Bryant och Andreas Kleerup.
Behållningen med ”Så mycket bättre” är när något som inte riktigt har slagit igenom presenteras för en miljonpublik.
Branschen har visserligen pratat om Miriam Bryant i flera år. Men hur många lade egentligen märke till att hon exempelvis ingick i den hyllade kören under rockbandet Kents senaste turné? Det nämndes inte ens i programmet.
Musiken har haft svårt att fånga Bryants personlighet. Det har blivit små hitlåtar i mängden, något som smälter in i såstapeten på radion.
Men om det finns någon rättvisa borde hon genom sin medverkan i ”Så mycket bättre” vid det här laget ha blåst dörren till den breda publiken med en fälthaubits.
Helt annan nivå att tatuera sig
När de andra deltagarna mest sitter och polerar sina egna varumärken med en dyr vaxduk är Miriam Bryant ett undantag. Eftersom hon inte har något att förlora vågar hon också vara orädd, frispråkig och sig själv framför kamerorna.
Det är väldigt lätt att tycka om någon som älskar tacos och kallar kanelbullar i glass för ”orgasmoöst”. Dessutom kändes det obligatoriska dravlet där artisterna får spexa lite tillsammans – det är jättebra underhållning om Kleerup råkar välta med sin optimistjolle! – för en gångs skull intressant.
Det är en sak att leka kurragömma med, säg, Ken Ring. Det är en helt annan nivå att tatuera sig.
Oväntat mycket musiksnack
Dessutom handlade avsnittet oväntat mycket om musik. Ja, musik. Det är lätt att glömma att ”Så mycket bättre” handlar om musik. Artisterna får ju inte direkt sitta och prata med varandra om sitt yrke. Sådant tjafs skapar inga klickmonster.
”Så mycket bättre” anstränger sig över huvud taget rätt hårt för att vara ett program om musik för människor som inte gillar musik. Det är som det är. Men här kopplades Miriam Bryants liv och erfarenheter till hennes låtar på ett sätt som varken kändes falskt eller ansträngt.
Mycket känslor – men Kleerup vinner
Eftersom hennes låtar är relativt okända var det också lättare för deltagarna att ge dem en egen färg och form. Sven-Bertil Taube gjorde den mest emotionella versionen. Det var helt enkelt ”bra tv”.
Men Andreas Kleerup har en helt annan talang och ambitionsnivå. Hans version var en utsökt stilövning i mjuk västkustrock av högklassig radiobomull. Med extra Supertramp-dressing till stripsen, tack.
Det finns få snillen inom svensk pop. Men Kleerup är ett av dem.