Skräcken: alla barn tvingas sälja in sig
Visst, du kan skratta nu.
Men frågan är hur långt borta min skräckvision av framtiden egentligen är.
Tänk er följande scenario:
En välkammad sjuåring sitter på en pinnstol och dinglar med benen. För stor ryggsäck. En stor klump i magen. Det är första skoldagen. I den stora aulan sitter 500 andra nervösa ungar.
En dörr öppnas och en vuxen kliver ut och ropar ”BODIL!”. Flickan hasar ner från stolen och går på skakiga ben mot dörren.
Väl inne får hon ställa sig framför tre lärare som granskar henne från topp till tå.
”Jaha” säger någon rektorstyp ”vem har vi här då?”.
Och så får hon presentera sig på bästa sätt.
Sedan tisslar och tasslar juryn innan de vänder blickarna mot henne och säger ”tyvärr, du är inte vad vi letar efter. Du är inte tillräckligt färgstark. Vi vill helt enkelt se mer personlighet”.
Och så skickas hon tillbaka ut i aulan. Tårarna bränner i ögonen, medan hon får några ryggdunkar av andra ungar som tröstande säger ”du kan söka till skolan nästa år igen”. Alltmedan tårarna bränner i ögonen.
Det är givetvis hittepå. Men det är min skräckvision av framtiden. En tid där det inte finns utrymme för nyanser. Där man ska lära sig redan vid barnsben att det personliga varumärket är allt. Att man måste lära sig att sälja in sig själv på en minut, annars åker man ut i kylan på bar backe.
Det är lätt att skratta bort. Men ändå ser man det dagligen. Vi kallar det förströelse, underhållning eller idrott. Tränare som redan före ungarna fyllt nio gallrar ut ”eliten” och låter samma otillräckliga spelare sitta på bänken match efter match.
Vi ser det i ”Idol”, ”Talang”, ”Sveriges mästerkock”. Och som om det inte vore tillräckligt eländigt ser vi det i ”Sveriges yngsta mästerkock”.
Det är bara att gå in på Facebook eller Instagram så ser man samma sak. Du måste leverera intressant/kul/annorlunda för att det ska gillas.
Du har inte råd att bara vara. Nu för tiden räcker inte ens ursäkten att man ju bara är barn. Du måste hur som helst paketera in dig själv och leverera.
Vissa verkar vara födda med självförtroendet på topp.
Och de klarar sig, för de bara kör. Om de snubblar så borstar de av sig och fortsätter framåt som om ingenting hänt. Men för oss andra blir det så jävla mycket kämpigare. Drömmar blir så sköra.
Jag är övertygad om att ”Sveriges yngsta mästerkock” blir gullig och underhållande tv i vår. Vad annat kan det bli med en drös förtjusande talangfulla ungar?
Men det är svårt att inte låta bli att tänka på alla som inte tog sig hela vägen dit.
Små pojkar och flickor vars maträtter inte höll måttet.
De som fick vända hem med en tallrik underkända köttbullar, med tårarna brännande i ögonen.