Kolsvart kaos
Resten av världen hade Nirvana.
Sverige fick Broder Daniel.
Och de lät som ett ungt E Street Band beväpnade med motorsågar.
1995.
Ett år tidigare, den 5 april 1994, tog Kurt Cobain sitt liv.
Som frontfigur i amerikanska rockgruppen Nirvana blev han en minst sagt ofrivillig talesman för en ny och ung generation.
Kurt Cobain sjöng om otäcka övergrepp, psykofarmaka och självhat. Han döpte låtar till ”Rape me” och ”I hate myself and I want to die”.
Att miljontals människor ställde sig upp och jublade och köpte hans skivor säger ganska mycket om vad publiken ville höra och hur de mådde.
Cobains misantropiska mörker färgade även av sig på två av Sveriges viktigaste och mest inflytelserika rockband – Kent och Broder Daniel .
Båda två släppte sina debutalbum 1995. Båda två skrev låtar som hade ungefär samma dystra självbild och människosyn som Kurt Cobain. Men där slutar likheterna.
När Kent snabbt blev en nationell angelägenhet orsakade popvandalerna i Broder Daniel mest bara ett tumultartat kaos ute i marginalen.
Broder Daniel tillhörde aldrig nån scen eller genre. Det var omöjligt att artbestämma musiken eller veta vad bandmedlemmarna lyssnade på eller influerades av.
Broder Daniels musik har varken någon historia eller framtid. Allt exploderar i stunden – allt verkar skapas, presenteras och brinna upp i ett enda våldsamt nu.
En låt som ”I’ll be gone” är svår att beskriva. Varje gång som låten börjar skena känns det som att sitta en bil som får sladd, krossar vägräcket och störtar ner i en 600 meter djup avgrund.
Artister som ställer sig utanför sin egen samtid och spottar på allt de ser – inklusive sig själva – kan aldrig räkna med att nå stora kommersiella framgångar. Fråga Velvet Underground.
Men medan Broder Daniel var upptagna med att förinta sig själva började omvärlden att vakna och inspireras.
Mellan 1999 och 2003 blev gruppen, utan att turnera eller släppa en ny skiva, ett av Sveriges största och mest omtalade band.
Att Broder Daniels musik spelade en av huvudrollerna i Lukas Moodyssons mästerliga tonårsdrama ”Fucking Åmål”, eller att Håkan Hellström lanserade en omåttligt hyllad och framgångsrik solokarriär hjälpte säkert till.
Men inget annat band ur samma generation har haft en lika elektriskt laddad aura, en lika spektakulär historia eller ett lika färgstarkt persongalleri. Och inget annat band låter som Broder Daniel. Deras sound är helt unikt.
Mytologin Broder Daniel kommer säkert att vara en evig inspirationskälla.
På Broder Daniels sista studioalbum, ”Cruel town”, lägger Henrik Berggren för några ögonblick undan all deprimerad cynism. Han drömmer sig tillbaka till yngre och mer oskuldsfulla år.
Men så här i efterhand och nära det definitiva slutet hade låttiteln ”When we were winning” lika gärna kunnat vara en beskrivning av Broder Daniels karriär, hur förvirrad, ful och hopplös den än emellanåt var.
Sann originalitet dör inte. Den vinner alltid i längden.
Hur destruktiv den än är.