Regnet det bara öste ned – men en lysande ensemble räddade Vallarna-premiären
Publicerad 2023-07-03
Fjolårets ”Alla tiders Åsa-Nisse” är det bästa jag har sett på Vallarna.
”Skrot, hopp & kärlek” är en svagare historia och innehåller en del förutsägbar lyteskomik, men det uppvägs av fint utmejslade rollfigurer och en lysande ensemble.
Skrot, hopp & kärlek
Fars på Vallarnas Friluftsteater, Falkenberg.
Manus: Mikael Riesebeck, Pär Nymark. Regi: Pär Nymark.
Med Mikael Riesebeck, Annika Andersson, Jeanette Capocci, Claes Månsson, Jojje Jönsson, Karin Bergqvist, Linnéa Lexfors, Mathias Sundén.
Spelas till och med 13 augusti. På turné inomhus runtom i landet 29 september-2 december. Då spelar Bertram Heribertsson den roll som Claes Månsson gör nu.
Det var kul att man i fjol gjorde något nytt och annorlunda. Gamla Åsa-Nisse som filmhjälte hade sin storhetstid på 1950-talet, men det blev roligt när han i en tidsmaskin hamnade i nutid.
En gammal tidsanda återskapar man även i ”Tro, hopp & kärlek”. Det sägs aldrig när historien utspelas, men ungefär när 1950-talet går över i 1960-tal. Platsen är någonstans på halländska bondvischan. Där driver Raggar-Rut (Annika Andersson, nu med svart hår) en bilverkstad som är mer av ett skrotupplag. Sonen Affe (Mikael Riesebeck) vill spela rockabilly, men är mest en hunsad hjälpreda. Och mormor Agnes går bara omkring och är pilsk om någon karl skulle råka dyka upp och bråkar annars med sin dotter. Det är teaterns magi att hon kan spelas av Jeanette Capocci, som är nio år yngre (!) än Annika Andersson som spelar hennes dotter.
Capocci tar ut svängarna ordentligt bakom en mask som gör att hon, rent ut sagt, ser för jävlig ut. Lite förutsägbar lyteskomik ibland, men i de gränstrakterna härjar väl alltid buskishumorn.
En kulturkrock uppstår när en ”fin” familj från storstaden anländer efter problem med bilen. Samtidigt ska Raggar-Rut sälja stulen koppar till den lokala gangstern Slaktar-Lasse (Claes Månsson).
Mycket kretsar kring Annika Andersson. Karin Bergquist är svalt elegant som storstadskvinnan som heter Bittan. Det ska till en komiker som Annika för att flera gånger få skratt på en så simpel fråga som ”Bittan med… B?”.
Fast allra bäst i år är Mikael Riesebeck. Hela tiden och speciellt i ett riktigt succénummer med sång och dans när han i slutet av första akten ska imponera på stadsfamiljens dotter (Linnéa Lexfors).
En del svagheter finns. En föga märkvärdig intrig. Rätt många förutsägbara under bältet-skämt (fast de serveras med rätt tajming och lockar till skratt, det ska erkännas). Claes Månsson är bra i sin lite överdrivna gangsterroll, han spelar tuffare än han är, men rollen är onödigt liten. Slöseri med en sådan stjärna. Och så knyts allt ihop lite väl snabbt. Vad vet jag, kanske kortade ensemblen slutet lite grann, för under större delen av andra akten både blåste och regnade det rejält. Publiken var nog inte lika uppmärksam då som de på scenen fortfarande var engagerade.
För ingen skugga faller över ensemblen. Toppnivå på alla. Vallarna-veteranen Jojje Jönsson gör till exempel väldigt mycket av sin biroll som olycksalig skattmas.