”Jag blir så upprörd”

Jens Peterson

Eva Dahlgren om sin ilska mot de som försöker omvända homosexuella

Du trodde att du hade kommit nära Eva Dahlgren.

Men nu har hon gjort sin mest privata skiva.

Om en ensam barndom. Om att bli kallad sjuk för att hon var homosexuell. Om ögonkastet när hon blev ihop med Efva Attling.

Vi möts på kontoret där Eva Dahlgren, 47, arbetar. Skrivbord med dator och svart tavla för idéer, musikrum med en skog av gitarrer och ett piano.

Här jobbar hon fram sångerna.

Det låter självupplevt. Kan du lika gärna skriva om påhittade personer?

– Det är både och. En del är helt självbiografiska, som ”Vad andra gör”. Men det kan vara saker jag läser eller blir berörd av. ”Varje dag” handlar om våld i hemmet.

Nya cd:n låter som en självbiografi.

– Ja, den här skivan är mer privat än vad jag nånsin skrivit och mer privat än vad jag hade tänkt. Jag tog fram den här bilden av mig som barn. Och tänkte, ”wow, vad hände med den här tjejen som ser så frimodig ut?”. Jag behövde gå tillbaka och skriva om saker som format mig. Göra upp med mycket. En del har jag försonats med, annat absolut aldrig.

”Klarade mig igenom”

Du sjunger om barndomen i Nynäshamn. Och hur du som ung kände dig som homosexuell.

– Ja, precis. ”Jag är inte fri” handlar om människans fria vilja. Jag anser, förhoppningsvis med större delen av världen, att sexualiteten inte ingår i människans fria vilja. Det är något man föds med, som ljust hår eller vänsterhänt. Men det är fortfarande så laddat att en del vill omvända denna vänsterhänta människa.

Det har du inte försonats med?

– Nej. Kommer aldrig att göra. Det tog så stor del av mina ungdomsår. Man står i sin fullaste blomning och ska gå ut i världen, vilket gör mig arg i dag. Då levde jag med det, och klarade mig igenom det. Men i dag blir jag otroligt upprörd. Det finns fortfarande jättemånga ungdomar som ska gå ut i världen och känner sig utanför.

”Jag har roliga drömmar”

För första gången har hon skrivit musiken på piano. Hittat nya vägar till tonerna.

– Jag fick överta sonens piano för han är helt inne på elgitarr. Det har blivit en fantastisk grej för mig. Det har varit himlen. Helt underbart.

”När jag såg dig” är en kärleksfull ögonblicksskildring av när du blev ihop med Efva?

– Det är inte fel att tolka det så.

Den är vacker. Annars är det en mörk skiva.

– Jag tillät mig själv att vara så svart jag ville. Det var skönt att koncentrera sig på det, och inte bara skriva en poplåt.

Du verkar känna dig utanför.

– Det har följt mig sedan jag var liten. När jag var sju kände jag tydligt att jag var en egen människa, skild från andra. Det var häftigt, men också vemodigt. För där kommer ensamheten.

Du sjunger att du aldrig känner igen dig i filmer eller andras berättelser?

– Det är sällan. Men jag blev väldigt tagen nu när jag läste Pär Lagerkvist ”Aftonland”. Plötsligt kände jag ”wow. Här är jag ju.” Det var underbart.

För du är ju en sådan som lyckas skildra sina egna känslor så att många andra känner igen sig.

– Jag tror att de flesta människor bär på känslan av utanförskap, att vara ensammast i hela världen.

Hur är det att vara Eva Dahlgren?

– Väldigt kul, faktiskt. Mitt liv är så rörligt som jag vill ha det. Jag har kommit till freds med mycket. Jag har roliga drömmar.

Så du är gladare än dina nya sånger.

– Jag har skrivit om saker jag var tvungen att göra upp med. Men det är också en väldig befrielse att ha gjort. Då blir man betydligt mer harmonisk.

intervju