En förbannelse att vara min favorit

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

MALMÖ. Men då så.

Nu är vi äntligen framme vid årets sista delfinal.

Och nu är utgången så oviss att sofforna i green room började bita på naglarna under genrepet.

I årets sista delfinal tävlar åtta olika genrer mot varandra.

Att försöka tippa hur det går blir därför lika svårt som att dra en finlandsfärja från Haparanda till Ystad. Med tänderna.

Hur det kommer att gå? Fråga inte mig. Jag har ingen aning om vilka Petra Mede kommer att hålla i händerna när duellernas dom faller.

Om jag har nån favorit?

Ja, faktiskt.

Få se nu. Vad hette det där bidraget nu igen? Blädder, blädder. Just ja.

”Moving on” med Sarah Dawn Finer.

Men att vara min favorit kan tyvärr bli en bitter förbannelse. I?fjol satte jag ett ganska högt betyg på ”Androla”.

Och det gick ju verkligen jättebra för dem. Nåja, de fick i alla fall tröstdricka kaffe med mina föräldrar.

I år får Dawn Finer bära Sveriges finaste t-shirt.

Inte för att jag tror att hon kan promenera rakt till Globen utan att tappa andan. Jag påstår inte heller att hon kan göra marängschwiss av det internationella motståndet i Eurovision Song Contest. Hon kanske inte ens är bland de fem bästa i kväll, men det har inte med saken att göra.

”Moving on” är bara, som nummer betraktat, helt fenomenalt. Ett sällan skådat och välregisserat opus. Väldigt få artister har kunnandet, kraften, säkerheten och rösten för att kunna – eller ens våga – sjösätta liknande spektakel.

På rak arm kommer jag bara på Charlotte Perrelli, Carola och The Ark.

Under Dawn Finers första rep i torsdags var jag tvungen att gömma ansiktet i händerna. Men det kan ju också ha funnits privata och kemiska skäl till det.

”Moving on” är dessutom ett svårt nummer där varenda detalj måste stämma perfekt. När Sarah Dawn Finer förvånande nog gör ett svagt genrep tappar magin plötsligt flera kilo, så?… jag vette fan.

Sen har vi Agnes. Och Maria Haukaas Storeng. Och Thorleifs saxofoner. Och den där förbenade operan.

Jag hissar också en stor varningsflagg för Star Pilots 80-talsnostalgiska ”Top gun”-kitsch. Det är ett enkelt och tydligt firmafestnummer som påminner om de två sjungande deodoranterna ifjol ( Rongedal).

Men det kan gå hur som helst. Mina tips härintill ska helst tas med en rågad tunna med salt.

Och egentligen bryr jag mig bara om en enda låt.

Ni vet nog vilken.