Har du inga vänner har du ändå ’Vänner’
Nya undersökningar visar att tv-tittande kan fungera som ett surrogat för mänskliga relationer.
En obehaglig tanke, som får de där tio åren man tillbringade med ”Vänner” att kännas lite ... patetiska.
I veckan som gick kom resultatet av fyra aningen oroväckande amerikanska undersökningar om tv-konsumtion till min kännedom.
De är oroväckande i det avseendet att de får ett flitigt tittande att framstå i ganska dålig dager.
Studierna – som utfördes på University at Buffalo och Miami University of Ohio och publicerades i Journal of Experimental Social Psychology – bekräftar nämligen tv som som ett substitut för verkligt socialt umgänge för människor som inte upplever känslan av tillhörighet i verkliga livet.
I avhandlingarna kom man bland annat fram till att objekten kände sig mindre ensamma när de tittade på tv, att de med ett stort behov av att känna tillhörighet hade en tendens att skriva långa uppsatser om sina favoritserier (gulp!), samt att till och med bara tanken på ett bra tv-program skyddade deltagarna från dåligt självförtroende, dåligt humör och känslan av att vara avvisad.
Det låter ganska flummigt på pappret – men att budskapet inte är vidare smickrande för oss som tycker att en ny dvd-box är livet på en pinne är klart som korvspad.
Jag känner mig visserligen hemma även utanför tv-soffan, och är tämligen säker på att min livslånga kärlek till tv-serier – som föddes någonstans hemma hos Bobby Ewing på Southfork i början av 80-talet och inte har avtagit i styrka sedan dess – inte är sprungen ur en social missanpassning.
Men visst händer det att jag tackar nej till aktiviteter som äger rum lite för tidigt på morgonen efter en sen natt med Dexter.
Nog föredrar jag att plöja ”Sex and the city”-skolådan på egen hand, i stället för på det klassiska sättet, tillsammans med ett gäng tjejkompisar som pladdrar och stör.
Och ärligt talat kan det nog vara så att jag faktiskt har bättre koll på hur Nancy Botwins arbete som krängare av dunderröka fungerar än på vad mina riktiga vänner som ”jobbar med trycksaker”, ”ansvarar för event” och ”utvecklar telekommunikationen i Kongo-Kinshasa” egentligen pysslar med på dagarna.
Men enligt doktor Melfi, som jag har lärt känna via Tony Soprano, är allt detta helt normalt.