Kulturåret 2022: Krig, kris och protester

Krig i Europa, ekonomisk kris och massprotester i Iran – tunga världshändelser har färgat kulturen 2022. I Sverige tog sig kulturlivet ur coronapandemins grepp, bara för att mötas av skenande elkostnader och en krympande kulturbudget.

Pandemins efterspel:

I april försvann pandemilagen och kulturvärlden vädrade en försiktig optimism: äntligen kunde publiken komma tillbaka – men skulle den också göra det? För även om de fysiska hindren är borta påverkade pandemins efterverkningar fortfarande biljettförsäljningen. Det gällde även Bokmässan i Göteborg som fysiskt återuppstod ur det digitala men vars publiknivå inte blev densamma som före pandemin. Teatrar vittnar om en avvaktande publik som nu köper biljetter i sista stund. På detta kommer smärtsamma elräkningar och tunnare plånböcker.

Politiskt maktskifte

Med viss oro inväntade kulturvärlden det politiska maktskiftet – många frågade sig hur stor påverkan Sverigedemokraterna skulle komma att få över kulturpolitiken. Public service, ”menskonst” och folkbildning hamnade i skottgluggen inför valet.

Fackförbundet DIK varnade också för att offentliganställda inom kultursektorn utsätts för allt mer hat och hot och för otillbörlig påverkan från politikerhåll. En hatstorm har till exempel mött de sagostunder med dragshowartister som anordnats för barn på flera svenska bibliotek efter det att lokala SD-politiker försökt stoppa arrangemangen.

När den första kulturbudgeten presenterades var resultatet en miljard mindre till kulturen, jämfört med föregående år (då budgeten var rekordstor delvis tack vare tillfälliga pandemistöd) – vilket enligt många företrädare slog dubbelt mot en bransch som ännu inte återhämtat sig från coronapandemin. ”Några tuffa år väntar också för kultursektorn”, slog den nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) fast.

Krig i Ukraina

Den 24 februari i år inledde Ryssland en storskalig militär invasion i Ukraina och medan chockvågorna spred sig över världen diskuterades bojkott av allt ryskt. Metropolitan i New York klippte allt samarbete med institutioner som uttrycker stöd för Putin och konstbiennalen i Venedig stoppade regimtrogna ryssar.

Från exilen vittnade författare som Michail Sjisjkin om skuldkänslor, medan Ryssland antog en lag om upp till tio års fängelse för den som kallade invasionen för ett krig. Men ättlingar till den ryske författaren och pacifisten Leo Tolstoj krävde fred i ett öppet brev.

Den ukrainska litteraturen hamnade i strålkastarljuset, när förlagen började leta efter ukrainska röster. I Sverige skrevs antologier och scenkvällar hölls med författare från både Ukraina och Belarus. Initiativet ”Poeter mot krig” återvände efter 19 år och ett 70-tal tecknare protesterade också mot Sveriges beslut att gå med i Nato. Kriget har ritat om säkerhetsläget i hela regionen – och plötsligt blev skildringar av kalla krigets tidsera åter aktuella, som Jenny Erpenbecks ”Kairos” eller debuterande Henrik Petersens ”Olof Palmes gata”.

Rushdie och Iran

Iran har varit i blickfånget i höst. Först attackerades författaren Salman Rushdie – som i över 30 år har levt under dödshot sedan Irans dåvarande andlige ledare, ayatollah Khomeini, utfärdade en fatwa mot honom 1989 på grund av romanen ”Satansverserna”. Han knivhöggs den 12 augusti vid en litterär tillställning i Chautauqua i delstaten New York och förlorade synen på ena ögat och rörligheten i ena handen. Irans regering nekade till inblandning men klandrade Rushdie.

Lika kompromisslös har regimen varit när folkliga protester exploderade över hela landet, efter att den 22-åriga Mahsa Zhina Amini greps av moralpolis i Teheran den 13 september och senare dog i arresten. Iranska poeter, musiker och författare har liksom stora delar av folket gjort sina röster hörda – och många har gripits, dött och försvunnit. Protesterna kanaliseras i kampsånger som ”Baraye” och ”Bella ciao”, som har strömmats miljontals gånger världen över.

Även i Sverige stöttar kulturpersonligheter protesterna, däribland filmaren Ali Abbasi, som i sin “Holy spider” skildrade kvinnohatet i landet, till den iranska regimens förtret. “De säger att jag är en ny Salman Rushdie”, sade Abbasi i en intervju med TT.

Tomatsoppa och klimatkris

Kungliga Operan höll den första second hand-operan, med bara återbrukade scenkläder och Orionteatern i Stockholm satte upp “Det vilda” om människans relation till naturen, där de arrangerade både holktillverkning och ”skogsbad” i scenografin. Klimatförändringarna får kulturvärlden att söka efter mer miljöanpassade arbetssätt.

I Dramatens ”En pjäs för de levande i en döende värld”, om klimatkollapsens annalkande, trampade två cyklister fram all den el som användes. Moderna Museet tog beslutet att inte alls frakta konst – vilket berömdes av fotografen Nan Goldin.

Men konsten har också blivit måltavla: i höst har aktivister limmat fast sig vid Vermeers målning ”Flicka med pärlörhänge” på Mauritshuis i Haag, kastat tomatsoppa på en Vincent van Gogh-målning på National Gallery i London och attackerat målningen ”Les Meules” av Claude Monet på Barberini-museet i Berlin.

Hårt tonläge i kulturdebatterna

Inte bara valrörelsens tonläge var högt. Även den som ger sig in i kulturdebatter eller skriver litteratur får vara beredd på angrepp. Björn Werner, tidigare kulturchef på Göteborgs-Posten, fick ta emot en flodvåg av kritik efter sin beskrivning av årets Augustnomineringar som svåra och tråkiga. Men ännu högre känslosvall mötte Sara Meidells självbiografiska bok om anorexia, ”Ut ur min kropp” – och mottagandet av densamma.

Smittsam ätstörningsbibel och ett reklamblad för anorexi eller en litterär sjukdomsskildring med något nytt att säga? ”Alla historier är inte värda att berätta” inledde Mikaela Blomqvist sin krönika i Göteborgs-Posten. I Expressen och Aftonbladet välkomnade Victor Malm och Sinziana Ravini i stället en rebellisk motståndslitteratur.