Det mästerliga är att vara brudig som Josefine Öqvist
Kristoffer Bergström om ”Mästarnas mästare”-premiären
Det påstås vara fem deltagare med i första gruppen av ”Mästarnas mästare”.
Märkligt.
Jag såg bara Josefine Öqvist.
En bit in i mästarpremiären kommer en sketch. Det är ett nytt och förvånande grepp. Fyra deltagare öppnar synkront sina balkongdörrar och blickar mot kustlinjen.
Kameran klipper till baksidan av huset där Josefine Öqvist glor på en stenmur och läser en replik som hämtad ur ”Sällskapsresan”:
– Var är havet då?
Hon har gjort så hela karriären. Iklätt sig rollen av driftkucku för att locka till skratt, till eftertanke, eller bara för att hon haft lust. Ibland har det varit svårt att begripa syftet, men aldrig att hon lämnat en oberörd.
Josefine Öqvist var offensivkraften som mörsade in 2–1 mot Kanada 2003 och tog rött kort i bronsmatchen 2011. Hon extrajobbade i kassan och spottade in mål för Bälinge, hon lyfte Linköping till nya höjder, hon dansade en vinter i Montpellier.
Hela tiden var hon ett slags upptäcktsresande i sportlandet. I en rörelse som berömmer sig för att vara frisinnad identifierade hon en gräns: kom som du är, gör som du vill – men var inte brudig. Bit igen. Bepansra dig. Ska du gråta så gör det efter en förlust, men vänd sedan besvikelsen till lärdom, helst medelst en löptur på kalfjället.
Bröt mot normen
Öqvist gjorde inte så. Genom en hel karriär orkade hon behålla manér som hade låg status. Hon pratade gällt. Hon skrattade bubbligt, fnissigt och ofta. Hon svor inte från magen, inte som Wassberg, utan som ekorren i en tecknad serie. Hon älskade shopping, smink och skor.
Hennes målgester var skutt av glädje och flaxande händerna medan kutymen bjöd att man antingen sprang som en fackelbärare eller bröstade upp sig som en totempåle.
I ett decennium breddade Josefine Öqvist bilden av hur en högpresterande idrottare kan föra sig, vilket gör hennes insats större än titlarna och viktigare än de där inhoppen där hon ryckte sönder tröttkörda motståndarförsvar.
Hon var som många andra, men som inga andra sportstjärnor.
Hon var inte en framstående fotbollsspelare trots sin utstickande personlighet. Hon var det också.
Usel öppning – får ny chans
Den här gången öppnar Josefine Öqvist skitdåligt, sist i allt, men eftersom produktionen håller nere antalet tävlande och delar ut extrachanser kommer vi att få följa henne minst ett par veckor till.
Det är fint.
För i första avsnittet fanns mycket glädjande. Minnesfilmerna var lika välklippta som Micke Leijnegards nya skägg, tävlingarna höll lika hög nivå som Michel Tornéus mysklädsel. Musiken var strålande vald. Men det fanns bara en sak som var riktigt mästerligt och det var att se allt som Josefine Öqvist gått igenom och presterat utan att slipa bort ett uns av sin brudighet.