Jag är en man som gillar män
Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – varje lördag
Gubben är här.
Gubben har tagit mig.
Allt bra är gubbe just nu.
Plötsligt en dag slår det mig att nästan allt ”nytt” jag konsumerat i september är gubbe.
En biografi om Al Pacino. Leif GW Perssons och Jan Guillous deckare (Perssons är bäst). Mark Knopflers nya skiva, Edwyn Collins nya skiva, Richard Hawleys nya skiva (Knopflers är sämst men ändå toppen).
Med tillförsikt ser jag fram emot cd- kivor med Peter LeMarc, Paul Simon och – faktiskt – Lars Winnerbäck, ett par nya skor från Church och min mest slitna tweedkavaj från Boss.
Jag är slavisk fast i ”Scrubs” på TV 3 och Kanal 6, och Martin Kellermans ”Rocky” varje morgon i DN och jag tittar på sista ”Don’t stop believing”-scenen i ”Sopranos” (som alltså alltid handlat om hur det är att bli/vara gubbe och inte om maffian) minst en gång i veckan.
Och i går köpte jag magasinen GQ, Mojo och Q ...
Jösses.
Jag är Homer Simpson.
Kokett brukar jag beskriva mig som gubbe, men det är inte riktigt sant. I själva verket är jag en blandning av gubbe och tonårsbrud. Jag känner inget gemensamt med en genomsnittlig sportjournalist. Så sunkgubbig är jag inte.
Gubben har varit ett självklart hipsterattribut de senaste åren – Hemingway, doktor House, Stones – och gubben har stått för kvalitet och hantverksskicklighet i en alltmer infantiliserad kultur, och man kan tänka sig att gubben snart igen blir lika bespottad som han var på 90-talet, men det är en annan sak.
Jag är just nu omringad av gubben.
Det känns obehagligt att slås av det.
Men kanske är det inte konstigt.
Det är väl så. Jag är man. Jag gillar män. De säger mig saker om mitt liv som få kvinnliga artister. På samma vis som att kvinnliga bokrecensenter gillar chiclit av Unni Drougge, Camilla Läckberg, Liza Marklund, Belinda Olsson och Maja Lundgren mycket mer än manliga kritiker, som ju finner kommersiella kvinnliga författare litterärt undermåliga ”rent objektivt, liksom” .
Eller inte konstigare än att barn tycker om ”Jonson & Pipen”, ”Bobster” och ”Idol”, medan t ex varje tänkande 45-årig kvinna inte delar den smaken.
Kön och ålder. Man är den man är, även om man intellektuellt ofta försöker styra sin hjärna till nåt snyggare och hippare.
Men inte denna septembermånad när allt är så vackert. Jag är tydligen helt trygg i min gubbighet just nu.
Jag drar till puben, kastar ett parti dart och lyssnar på David Gilmours fantastiska solo i Pink Floyds ”Comfortably numb”.
Fråga Fredrik
Freddie
Jag tror inte det är så illa som du beskriver. Media skapar en artificiell verklighet som inte stämmer med den verkliga verkligheten. Vulgosamhället är en yta i vilken kapitalet söker mål för ny konsumtion. Så tror jag. Thomas
Svar: Jag tror att media är vad folk vill ha.
Jag trodde R. Kelly & Ushers ”Same girl” handlade om att de trodde att det var samma tjej men visade sig vara tvillingar. Eller? Bara en parentes. ;) Ha de bra! Maria
Tjena Fredrik du skriver i din krönika om vulgosamhället om att ”Same girl” handlar om att dom hustlas utav en tjej. Så är inte fallet. Videon slutar med att hennes tvillingsyster dyker upp. I själva verket har den ena tvillingen träffat R Kelly och den andra Usher. Lite rolig information bara........ Denniz
Svar: Videon är en efterhandskonstruktion, anser jag. De bazzar samma böna.
Vad tusan är ”kåtma” för något? Är du bekant med ordet ”kåthet”? Ulf
Svar: Kåtma = roligare!