”Rötter” – lika knäckande än

Fredrik Virtanen: Nya serien ”Roots” är lika förkrossande som klassiska originalet

Jag reagerar likadant – igen.

Nya ”Roots” är lika förkrossande som det klassiska originalet.

Det är sällan man vill förtränga en ­lysande tv-serie.

Tv-serien ”Rötter” (1977) är en klassiker, sändes första gången 1980 i SVT men har gått i repris flera omgångar och det verkar som att alla – precis alla – oavsett ålder minns Kunta Kinte.

Jag vet inte när jag såg den men minns att upplevelsen var en chock. Det var helt obegripligt. Helt sjuuukt! (Sa man så då?) Vadå? Det här kan väl inte vara sant? Kunde man köpa svarta människor? (Fast jag sa n-ordet då). Använda dem som ­slavar? Piska dem?

Den där vidriga piskscenen är för evigt inpräntad i mitt minne.

Som jag minns det fick fröken införa en extra historielektion på måndagen eftersom alla – precis alla – i klassen sett

”Rötter” och ville fatta om föräldrarnas förklaringar verkligen var sanna. Så det blev en snabbkurs i kolonialism och därefter, som jag minns det, såg jag mest ­tv-dramatiseringen av Alex Haleys bäst­säljare som ett spännande äventyr. Hur skulle det gå för hjälten Kunta Kinte och hans släkt?  Vi lekte Kunta Kinte i skogen. Ibland var Peter slav och jag slav­ägare, ibland var Stefan slavägare och vi slavar. Själva vidrigheten hade inte ­riktigt gått in, trots allt, eller så var det för jobbigt. Sedan lekte vi kurragömma som barn också gör.

Nu finns ”Roots” i en ny version på HBO Nordic och det är – igen – en för­jävla upplevelse. Trots att jag i dag vet allt om hur folk stals från Afrika och ­såldes som slavar i Amerika är det lika sinnessjukt att se det så realistiskt framför ögonen.

Starkare blir inte en tv-serie, detta är fyra 90-minutersavsnitt som håller samma klass som det lika episka originalet, som måhända går för långsamt med ­dagens mått mätt. Med Malachi Kirby som Kunta Kinte, Anika Noni Rose som hans dotter Kizzy, Jonathan Rhys ­Meyers som slavägare och Forest ­Whitaker som den oförglömlige Fiddler.

När jag ser serien blir jag, nästan som skribenten Fredrik Thorén på sajten tvdags.se, ”ett psykologiskt vrak”.

Kolonialismen är, från den europeiska imperialismens exploateringar och u­trotningar till den skildrade slav­handeln, en grotesk del av vår historia. Det var så det var. Vissa människor ­ansågs stå lägre än andra. Rättslösa. ­Handelsvaror. Som djur.

För att komma över upplevelsen är det nödvändigt att tänka att civilisationen ändå, trots rasismen och främlings­fientligheten vi ser i dag, lyft sig rejält i kragen och lyckats bekämpa de konservativa krafter som alltid velat behålla gamla synsätt för att bevara sina privi­legier. Men att det fortfarande är så långt kvar…

… nä, äh, jag går ut i skogen igen, över ­30 år senare, och tänker på allt annat än den vita mannens skuld. Blommor, ­ängar, t-shirts, solen, tomater, saft, badbyxor, en kopp kaffe, ostkaka, EM-fotboll, och bilen går bra?

ANNONS

Följ ämnen i artikeln