Livet på hotell har en romantisk lyster i USA
DETROIT. Folk pratar om hotelldöden.
Dom är inte kloka.
Jag har bott på hotell de senaste tre veckorna – och älskat varje sekund.
New York Det har alltid förbryllat mig, det där uttrycket.
Hotelldöden.
Som om det vore något betungande, plågsamt, rent deprimerande med att åka hemifrån och checka in på hotell.
I själva verket är det ju precis tvärtom.
På grund av – eller snarare tack vare – Stanley Cup-slutspelet har jag de senaste tre veckorna legat på konstant rull mellan Chicago, Detroit och Pittsburgh, och hela tiden flyttat runt på olika hotell.
Det har varit helt förtjusande.
Inte för att jag frekventerat andlöst vackra lyxresorts – tvärtom. William Penn i Pittsburgh må vara en ärevördig klassiker, men rummen är så mörka att det ofta känns som att man bor i en grav, och Marriott-kolossen mitt i Detroit är ingenting annat än ett konferenscenter i Bulgarien 1976.
Men jag älskar upplevelsen ändå.
Det är nåt med det tillfälliga, det flyktiga, det anonyma och det förgängliga som tilltalar nånting rastlöst hos mig – oavsett kvalitet på inkvarteringen.
Det var lika när jag åkte Sverige runt som poptyckare åt Aftonbladet under alla år. Det fanns en kittling till och med i en natt på de hårda madrasserna på hotell De Geer i Finspång.
Fast som så ofta är jag allra mest betagen i den amerikanska erfarenheten. Här är resandet, och det tillfälliga boendet, så mycket livsstil att hotellen – och motellen – får en helt annan, romantisk lyster.
Som under de långa bilresorna genom oändligheten, när man sent om natten kommer till ingenstans mellan Tuscon och Tucumcari och tar in på ett sånt sjavigt ”No country for old men”-motell. Rummet är stort men slitet och det finns ingenting annat att göra än att vräka bort det tjocka, fula plysch-överkastet och lägga sig på sängen och röka och zappa mellan de hundratals kabelkanalerna på tv:n. Eller så släpar man ut en stol, sätter sig på den skrovliga betonggången utanför rummet och lyssnar på bilarna som svischar förbi i mörkret på motorvägen intill.
Och jo, man röker då också.
Det finns knappast något mer fascinerande.
Apropå resor tar jag, och den här spalten, nu några veckors semester och åker hem till kålpuddingen i Sverige.
Vi återkommer härifrån i mitten av juli.
So long.