Starbucks måste spetsa frappuccinon med finkel
NEW YORK. Starbucks ska börja sälja booze och det är förmodligen som Conan O Brien säger:
Det går inte längre att få nyktra människor att köpa en kopp kaffe för sjuttio spänn ...
Själv nöjer jag mig som vanligt med en blaskig cup of joe nere på dinern.
Ja, tänka sig.
Tiderna är så bedrövliga att till och med Starbucks, själva sinnebilden för den moderna amerikanska framgångssagan, tvingas ompröva sin strategi.
Det måste svida.
Bönräknarna från Seattle lyckades ju bygga ett helt McDonalds-imperium genom att plötsligt introducera kaffekultur på denna vita fläck på världskartan och har under ett drygt decennium fått fikasugna i såväl storstäder som minsta Alabama-håla att hosta upp sju-åtta dollar för morgonfixen.
Nu måste de äppelkäcka kidsen bakom disken alltså spetsa frappuccinon med finkel för att företaget ska kunna hålla ställningarna.
Så kan det gå.
En före detta Bladetkorre jag känner, vi kan kalla honom Fredrik, jublar troligen extatiskt. Han såg kaffekedjan med några hundra adresser bara på Manhattan som den ultimata symbolen för corporate America och gick ibland, frustande i sin anti-mainstream-indignation, oändliga omvägar för att få köpa sin Misto Au Lait på lämpligt indie-café.
Själv är jag bara tacksam över att den ondskefulla kedjan funnits tillhands ute på det så kallade fältet.
Den var nämligen tidig med trådlös uppkoppling, så innan vi utrustades med mobilt bredband var det till närmaste Starbucks jag och fotograf-Höken fick styra när det var deadline-stress och för långt till bokat hotell. Därmed tror jag man kan slå fast att vi hör till dem som sett innandömet på flest mainstream-caféer på den här kontinenten.
Fast när jag vill ha kaffe går jag varken till multijätten eller till Virrens hårt kämpande indies.
Jag går till dinern nere på hörnet.
För medan den kaffekulturella utvecklingen i USA som sagt gått framåt har jag själv gått i motsatt riktning.
Det är inget koketterande, tro mig. Tidigare tyckte även jag att starkt kaffe var snudd på meningen med livet, men ju längre jag varit här, desto mer förtjust har jag blivit i det vanliga amerikanska blasket och dagen är egentligen inte fulländad om jag inte fått börja den på Gemini Diner, med Post och News och Times och tretår som bara har marginellt mörkare färg än te.
Det bör i sammanhanget påpekas att jag också är förtjust i Budwesier, Alan Jackson och sirap till pannkakan.
USA kan göra sånt med en.