Receptet för succé: bli arg

Lamb Of Gods ilska väller fram i jämn takt

De blir arga.

Sedan är de det.

Svårare måste inte en succéformel vara.

Lamb of God 

Bäst: Randy Blythe hyllar Cult Of Luna. Sämst: De borde ha stått på största scenen.

Red Stage, Getaway, Gävle. Lamb Of God är ett enkänsloparti. Deras amerikanska metalcore gillar Pantera, melodidriven dödsmetall och att vråla till hackigt pumpande, studsande riff. En circle pit i mitten är publikhavets normaltillstånd.

De gör det bra.

De gör det hela tiden. 

Det är ovanligt att hitta ett så tydligt uttryck, men det är lika ovanligt med så statisk kvalitet. Ilskan väller fram i samma takt, i en och samma stämning. Det som mest liknar en hit är, fortfarande, ”Walk with me in hell” från 2006.

Punklufsar

Det är inte några enskilt lysande låtar som har gjort att Red Stage-området är sprängfullt när de inleder.

Det beror dels på att de har en fantastisk frontperson i Randy Blythe, som bryr sig litet om metal­normer: han punklufsar i cirklar, han hardcore­hoppar på stället, han älskar Children Of Bodom och tillägnar ”Now you’ve got something to die for” till In Flames. Det beror dels på hur konsekvent de röjer fram. För den som ämnar mosha finns ingen risk för rast. Du kan lugnt slå dig i bitar. Du kan lita på härj.

Vreden smittar

De är härdade och professionella nog för att låta som en maskin.

Allt de behöver göra är att välja några låtar och spela dem.

Vreden smittar. Ledan stegrar.

De segrar på riktigt, även känslomässigt, när de börjar göra låtar lika starka som sina idolers.