Därför är The Nomads det bästa svenska rockbandet nånsin
SEATTLE. Hamnar i Seattle för första gången på drygt 27 år – och blir påmind om att The Nomads är det bästa svenska rockbandet genom tiderna.
Det finns andra band, och annan musik, en sån som jag kanske borde bli påmind om i den här betagande metropolen – ett slags förvuxet, amerikanskt Göteborg med fler hipsters, bättre kaffe och mer grandiosa vyer över kringgärdande vattendrag.
Sista gången rock ’n roll verkligen betydde något för sin samtid utgjorde ju Seattle liksom ground zero. Ja, ni vet – grunge och det där. Kurt Cobains ande rör sig fortfarande ljudlöst i backarna ovanför Puget-sundet.
Men det var för att skriva om The Nomads jag reste hit vintern 1994. De spelade in albumet ”Powerstrip” i producentikonen Conrad Unos Egg Studios och Tidningen Pop, som jag skrev för då, tyckte helt korrekt att en sådan tilldragelse krävde min närvaro under en vecka,
Så jag tänker på Nix, Hasse, Björne och Jocke, snarare än på Kurt och de andra, när jag trampar runt på Pike Place Fish Market och ser unga flinka män kasta jättelika laxar över diskarna. Hur satans rått och fantastiskt de lät i den där anspråkslösa studion precis utanför centrum. Och hur starkt intryck de gjorde på Seattle.
De ljuvligt oborstade och skräniga solnaiterna
Under en spelning på klassiska klubben The Crocodile dök ”alla” upp för att se de svenska favoriterna – och ”alla” blev helt knockade. När Hasse angrep sina strängar som mest pardonlöst såg de lokala gitarrgudarna ut som att de aldrig hade hört något liknande. Och det hade de ju inte heller.
Det är det jag menar med att Nomads är det bästa svenska rockbandet genom tiderna. Historien är fullspäckad med mer bekanta namn som gjort specifikt ”svensk” rock av en helt annan tyngd och betydelse – men av de från konungariket som så att säga spelat på samma villkor som pionjärerna i USA, utan egentliga kopplingar till hemlandets traditioner och uttryckssätt, finns det enligt min mening ingen som matchar de ljuvligt oborstade och skräniga solnaiterna.
De hade – och har – en autenticitet i skramlet som egentligen inte går att erövra med deras geografiska bakgrund. Vräk på ”Better Off Dead” och ”(I’m) Out Of It” från just ”Powerstrip”-albumet och hör. Det låter ju inte Råsundavägen. Det låter – på riktigt – Bowery i New York.
Eller, för den delen, Seattle.
ORSAKER TILL EXTAS
Wet Leg – Chaise Longue (singel)
Tro på hajpen. Bäst av allt just nu.
Scenes From a Marriage (HBO-serie)
Bättre än väntat ändå, originalets genialitet förutan.
My Morning Jacket – Love Love Love (singel)
Så här livfullt var det länge detta eminenta band lät.