Våra kinder fladdrar i det rasande tempot av The Replacements
LONDON. Efter ungefär en timme undrar jag vem det är som jublar och klappar och skriker så förbannat.
Vem?
Det är jag själv.
Veckans, och kanske hela årets, bästa konsert utspelade sig inte på Sweden Rock.
Nej, nej, nej.
Däremot skedde det stora saker i en relativt liten konsertlokal i London, The Roundhouse.
Min vän och kollega Håkan Steen, som också var på plats, har nog redan skrivit allt som behövs sägas i sin krönika om The Replacements i fredags.
Men jag försöker fortfarande bearbeta upplevelsen, chocken och lyckan.
The Replacements har inte spelat i Europa sedan 1991.
Två av de fyra originalmedlemmarna är borta, men några av oss tar ändå ett tidigt morgonflyg en tisdag för att se basisten Tommy Stinson och sångaren och gitarristen Paul Westerberg stå på samma scen igen, kanske för sista gången.
The Replacements var tillsammans så dysfunktionella att de får Broder Daniel och Mötley Crüe att framstå som Kamratposten.
De stolta förlorarna från Minneapolis hände egentligen aldrig, de lyckades inte forcera väggen mellan sig själva och den breda publiken. Frågan är om de ens ville det? De söp hellre bort sina chanser.
Men alla som hörde dem, alla som förälskade sig i gruppen på 80-talet, släppte dem aldrig. Många blev själva artister i stället, eller åtminstone rockjournalister.
Före konserten skojar någon i vårt gäng om att publiken mest kommer att bestå av skivsamlande gubbar.
Det är inte så långt från sanningen. Korvkön till herrtoaletten sträcker sig från Camden till julafton. Framför damernas dörr är det däremot ekande tomt.
Risken finns alltid att artister långt bortom sin heyday är svartvita, baktunga och tråkiga testbilder jämfört med sina unga jag i fyrfärg.
Men Paul Westerberg skulle antagligen inte sätta gruppens namn på spel om de riskerade att avfärdas som Vince Neil.
Och öppningen är overklig.
Det rasande tempot och intensiteten är av det slaget som inte får köpa ut på Systembolaget ännu. Publikens kinder fladdrar av trycket. Min polare Pierre, som nästan älskar The Replacements mer än syre, vågar inte andas i början. När han drar sitt första andetag har det gått åtta låtar.
Det blir ännu bättre mot slutet av ordinarie set:
”Can’t hardly wait”, ”Bastards of young”, ”Left of the dial” och ”Alex Chilton” – de underbara klassikerna som byggde bandets eftermäle – skjuts i väg i makalösa versioner som skapar fanatiska närforum och följare. Där och då, när ådrorna på halsen står ut som allra mest, är Paul Westerberg den perfekta rocksångaren igen.
Och bandet skulle inte vara The Replacements om de inte även gjorde några skakiga och märkliga covers – ”My boy Lollipop”!? - och flera låtar som skramlar snett och bryts av.
För många av oss på plats var säkert The Replacements ett Sweden Rock utan trumsolon och eldkastare. På ett sätt handlade det väl om att försöka återuppleva gamla tonårskickar.
Men det finns en viktig skillnad. På Sweden Rock är publiken i nio fall av tio bättre än veteranerna på scen. The Replacements var däremot minst 95 gånger bättre än publiken.
Att gruppen nu, decennier efter de splittrades och efter att rock’n’roll definitivt spelat ut sin roll, äntligen får vara världens bästa rockband i några minuter är bara passande och vackert.
Om de inte hade vunnit för sent skulle de knappast vara The Replacements.