Kyss himlen och krama en främling – skiten är borta!
KRISTOFFER BERGSTRÖM: ”Mästarkvalet” är det sämsta som visats av public service på 2000-talet
Prisa gudarna, kyss himlen, krama en främling.
Mästarnas mästare är tillbaka.
Mästarkvalet är det inte.
Jo, det har funnits fler dåliga program på SVT genom åren. ”Kärlekskoden”. ”Paw Patrol”. Sommarpratarna. Men jag korar gärna ”Mästarkvalet” till det sämsta som visats av public service på 2000-talet.
Jag får betalt för att recensera ”Mästarnas mästare”, men inga extra femhundringar förmådde mig att se alla kvartarna med Pernilla Wiberg som domare. Det var otajt klippt, svagt musiksatt, fumligt och ospännande. Femton minuter kändes som femhundra. Därtill var premissen felaktig: den som åkte ut tidigt var uppenbart för dålig och förtjänade inte en räddningsplanka för att hen kastade tre ärtpåsar i ett hål.
De kan hantera streckstrider
I sin sextonde säsong återvänder ”Mästarnas mästare” till grunden och det är bara av godo. Bort med kvalskiten, bort med gruppspelet som funnits sedan säsong fyra och mest bidragit till att sänka tempot och ge fler program utan utslagning.
Såhär vill jag ha mitt program. In med hela gruppen i huset direkt, låt dem fraternisera och kivas och sammanställ alla deras resultat i en lång tabell. Visst rör det sig om televiserade lekar, men deltagarna har varit elitidrottare med allt vad det innebär. De kan hantera streckstrider och snopna sortier.
Det hade gått att göra säsongen ännu mer rafflande. Den första nattduellanten borde ha korats redan i premiären och den första sortin borde ha förlagts till avsnitt två, i stället för att nu spilla över till början av del tre om ett par veckor. Men det är radanmärkningar.
Jag vill bara ha mer
För kvällens nystart var den fräschaste på länge. Och särskilt älskvärd var Jimmy Samuelsson, brottaren som blixtkallades när en hockeykille gick sönder. Det behövs någon som retas och den personen får gärna vara grovhuggen som en rauk.
Jag gladdes också åt att Anja Pärson fick stryk i 90 grader, att Tony Rickardsson hade glasögon stora som handflator och att Joel Lundqvist – om jag inte hörde fel – uppskattade att han och Sebastian Larsson ”slickar bra”.
I ett decennium har det muttrats om att ”Mästarnas mästare” är passé, men efter att ha serverats en munsbit av säsong 16 vill jag bara ha mer. Ni behöver inte höja min taxa, nöjescheferna, för håller programmet den här nivån recenserar jag gärna vidare till säsong 32.
