Patrick Ekwall: Blir ledsen av kritiken
Publicerad 2017-09-21
Han är en av Sveriges mest kända sportprofiler.
Men allt började hos en ensamstående mamma i ett miljonprogram i Malmö.
För Nöjesbladet berättar tv-profilen Patrick Ekwall, 52, om drivet, pappan som aldrig fanns där och tiden på barnpsyk.
– Jag har aldrig fått reda på varför jag var där, säger han.
Ett bländade leende, starka åsikter och bred skånska.
Under sina över 20 år i rutan har sportjournalisten och tv-profilen Patrick Ekwall synts och hörts. Tydligt.
I nya självbiografin ”Vill du så kan du” beskriver han vägen till framgången – som började i miljonprogrammet Lindängen i Malmö. Området är i dag prioriterat av polisen efter flera vapenbrott, bilbränder och mordförsök.
– Nu är det nog lika stökigt som då fast med skjutvapen. Jag och mina syskon bodde med vår ensamstående mamma. Alla andra som bodde där hade det ungefär likadant. Inga pengar, halvstökigt. Men ändå okej. Jag kan inte påstå att jag hade det dåligt, men inte de bästa förutsättningarna, säger Patrick Ekwall.
Relationen till pappan var i princip obefintlig. När Patrick som vuxen tog med sig sin nyfödda dotter Wilma för att hälsa på sin pappa och bad honom att skicka ett vykort på hennes födelsedag hände ingenting.
”Det var för jävligt”
Pappans dödsbesked fick Patrick av begravningsbyrån – och kände ingen sorg alls.
– Jag tycker såklart att det var för jävligt. Jag var hans enda barn, han fick inga andra. Och jag tycker att det är rätt vidrigt att man låter ens barn komma i kläm för att man tycker illa om barnets mamma. Man får försöka se det positivt, jag har åtminstone tänkt att så kommer det aldrig bli med mina egna barn. De ska inte behöva må illa av den anledningen. Jag försöker i alla fall vara en hyfsat engagerad pappa.
Ja, hur är du som pappa?
– Hur fan ska man kunna svara på det? Jag är nog helt okej. Jag följer inga mönster utan jag försöker bara tänka: det här är rätt och det här är fel så gott jag kan.
Har hånats av Zlatan
Patrick Ekwall beskriver uppväxten som okej. Men i fyraårsåldern hände något.
Exakt vad vet han inte, men klart är att han mådde så dåligt att han tillbringade ett eller flera dygn på en psykiatrisk avdelning för barn.
– Jag mådde väl inte bra helt enkelt, hur man nu kan märka det på en 4-5-åring. När jag skrev boken på nätterna kom det så mycket minnen och ett av dem var det här. Däremot har jag inte så mycket minnen av varför jag var där eller hur länge. Jag har låtit bli att ta reda på det också, säger han.
Du har inte frågat din mamma?
– Nej. Men jag minns det. Fragment.
Förra året fick Ekwall sparken från TV4 under en frukost på Riche – efter 23 års jobb.
Förutom att leverera sportjournalistik hann han både hånas av Zlatan, bli omtalad för sin vita kostym och sågas för sin personlighet. Patrick Ekwall har väckt reaktioner.
Blir ledsen av kritiken
Har du blivit ledsen?
– Det har man ju blivit. Men skulle jag ta åt mig av allt som har varit, då skulle jag fan blivit inlagd igen. I början är det jobbigare. När man lever i någon slags drömbild där man tror att alla tycker att man är bäst i världen. Vilket man 1. inte är och 2. alla kommer aldrig att tycka det. Sedan vänjer man sig och nu har det blivit mindre och mindre. Jag är ganska bra på att trycka bort det, lite härdad är jag.
Men du bryr dig?
– Man bryr sig alltid mer om när folk tycker något är skit. Om du får 20 bra kommentarer på Twitter och en där någon skriver att du är en jävla sopa så bryr du dig mest om den. Men lite härdad är jag. Jag har nästan svårare att ta emot beröm än kritik.
I ”Vill du så kan du” vill Patrick Ekwall inspirera – och visa att det går att lyckas bara man vill.
– Det brinner jag väldigt mycket för, att man ska kunna se möjligheterna och försöka ta dem. Bara man vill går det mesta.
”Är glad och stolt”
Men går allt?
– Nej, det är klart. Du kan nog inte bli president i USA, även om vem som helst uppenbarligen kan bli det nu för tiden, men du ska åtminstone ha i åtanke att om du bara har en jävla vilja, ett mål och ett driv så kan du nå väldigt långt. Men det är klart att det finns mycket annat som kan spela in.
Sedan fem år tillbaka bor Patrick tillsammans med sambon Hanna och sina två döttrar i idylliska Bromma utanför Stockholm.
Du har gjort en klassresa?
– Jag ser det inte som en klassresa, för det låter så politiskt och det har inte riktigt varit det. När jag växte upp i Malmö hade jag en önskan om att jobba mig hit där jag är i dag och det har jag gjort också. Det är jag glad och stolt över. Det är ingen som har gett mig några pengar i något arv utan här har det jobbats som satan sedan jag var 16. Men det är definitivt ingen politisk klassresa. Jag ville bara ha det så bra som möjligt.
Patrick Ekwalls självbiografi ”Vill du så kan du” finns ute nu.