Om Springsteen kan bli deprimerad, då kan alla bli deprimerade
Om Bruce Springsteen kan bli deprimerad, då kan alla bli deprimerade.
Kanske kan denna självklarhet få politiker och vården att prioritera psykisk ohälsa lika mycket som, säg, benbrott.
Visst var det förvånande?
Finns det någon rockstjärna som har verkat stabil som en oxe är det Bruce Springsteen, 66. Den jovialiske liveartisten som rockar, arbetar, turnerar, tränar, aldrig har knarkat och som knappt ens dricker sprit såvitt man vet.
New Jerseys konung har ett vemod i sångerna som slagit an i Sverige något mer än i resten av världen, men min uppfattning är att han främst älskas för det livsbejakande, för bilarna, för hoppet och drömmen om det förlovade landet. Den typ av besvärjelser ledsna människor har större behov av än glada människor, förvisso, men ändå var Bruces avslöjande i Vanity Fair inför lanseringen av självbiografin ”Born to run” oväntad.
Låten ”This depression” på ”Wrecking ball” var verkligen en bikt, och dessutom på djupet riktig. Inte den blues, lätt eller svår, de flesta av oss drabbas av tidvis utan en klinisk depression i medicinsk mening.
”Den här mannen behöver ett piller”, sa fru Patti Scialfa till doktorn och sedan har det blivit både terapi och mediciner.
- Jag var krossad mellan 60 och 62, bra igen under ett år, och sedan utslagen igen mellan 63 och 64.
Man kan fundera över varför herr Bruce inte velat berätta tidigare, men gör det nu. 1. Han vill sälja böcker. 2. Han har inte velat vara så privat. Bägge helt rimliga skäl. Men i värsta fall är det 3. Skam.
Inte ska en stor tuff karl, förebild och hjälte för miljoner, vara så svag. Eller visa sig så svag.
Enligt andra säsongen av SVT:s ”Djävulsdansen” med Sanna Lundell och Ann Söderlund, med fokus på anhöriga, är psykisk ohälsa ett tabubelagt ämne.
Att hävda att något är tabubelagt är ett billigt debattekniskt eller journalistiskt trick för den som inte kommer på en äkta vinkel. Ungefär som rasisternas ständiga ”… men det får man inte säga i det här landet”. Motsvarigheten på den kommersiella mediemarknaden är det kittlande, typ ”Nio skambelagda underlivssjukdomar” trots att bara katolska präster känner skam för klamydia 2016.
Men det stämmer att polletten inte helt trillat ner, trots att det aldrig talats så öppet och gjorts så mycket media om psykisk ohälsa som de senaste åren. Man kan tycka att folk borde ha förstått att ångest inte är konstigare eller fulare än ett benbrott. Och att det är minst lika jävligt som ett benbrott och ännu jävligare för de anhöriga.
Politikerna har inte nåtts av den insikten - eller så vill varken de, deras friska väljare eller vårdföretagen betala för så komplicerade och otydliga processer. Ortopeden tilldelas pengarna, inte den psykiatriska avdelningen.
Att fixa ett brutet ben går fort, att fixa en själ tar tid.
Springsteen kan med sin öppenhet ha gjort en större insats för svenskt välmående än han någonsin gjort på Ullevi.
Veckans ...
BABE. ”I alla regnbågens färger”, Adrian Modiggård. Stark och hjärtlig låt av grabben som växte upp på scen med Eldkvarn (och lite i ”Pluras kök”) och som nu blivit stor i flera bemärkelser.
ALBUM. ”Kristaller”, Laleh. Min idol släpper nytt på fredag, jag har förhandslyssnat och det finns ett allvarligt fel: Albumet är bara 32 minuter långt.
TV-SERIE. ”Narcos”, säsong 2, Netflix. Jag ger mig. Jag hade fel. Serien om knarkkungen och mördaren Pablo Escobar, om amerikanskt hyckleri, inbördes- och kartellkrig i Colombia och våldets obarmhärtiga banalitet är inte bara en bra serie, det är en stor serie.
ÅNEJ. Aretha Franklin, den obestridliga drottningen av soul, Beyoncé får ursäkta, ställer in konserter i USA på grund av sjukdom. Orkar inte om även Aretha dör. Hur lustigt det än verkar så är hon bara 74. Hon var bara 25 när ”Respect” toppade listorna. Krya på dig, drottning.
BESVIKELSE. ”Dungelboken”, hyrfilm. Lyckades irriterande missa den på bio men äntligen så … nej, den nya Jon Favreau-versionen är för läskig för barn och för barnslig för vuxna. Och inte ens Bill Murray var rolig som Baloo. Men elefanternas insats är magnifik.
Seriepepp-matrixen
”Westworld” HBO, 3 okt. Gissar att den stjärnspäckade scifi-westernsatsningen hamnar här.
”The young pope” CMore 26 okt. Jude Law som påve, det kan sluta med kalkon.
”Divorce” HBO 10 okt. En chock om SJ Parker når nära mästerverket ”Sex and the city”.
”Quarry” HBO, i går. Tror att dramat är skickligt, dystert, långsamt och våldsamt.
Fråga Fredrik
Bättre med en rockstjärna på topplistan än en kommunist och landsförrädare i media.
Svar: Efter min krönika om hur SD:s ledning organiserar näthat mot bland annat journalister, illustrerat av hur partiledaren ordnade en hit åt Peter Jezewski på den lilla Ituneslistan, fick jag 120-150 mejl. Detta roliga var föredömligt kort och ett av få som ens var möjligt att publicera utan att ansvarig utgivare Sofia Olsson-Olsén skulle riskera att hamna i finkan. Så ser det ut därute. Och då har jag inte ens nämnt rasistsajterna, Facebook eller övriga sociala medier.