En rejäl smocka förlänger livet
Det är en magiskt rolig scen.
David Duchovny ligger på rygg och älskar.
Plötsligt lappar den nakna tjejen till honom på käften.
Det är så fantastiskt när det händer.
När man skrattar rakt ut som en mycket galen man. Skrattet som, som vi i PRO brukar säga, förlänger livet.
Annars fnissar man ju mest, eller hur?
Jag har lätt för att fnissa. Skrattar högt gör jag mest åt mig själv. Jag är en klassisk fnissare.
Det fnissas åt ”Scrubs” (även om Bob Kelso ibland levererar gapskratt), ”Simma lugnt, Larry”, ”Lucky Louie” och repriser av ”Seinfeld” och ”Spin city” med Michael J Fox.
Jag minns mitt första gapskratt som var så stort och långt att jag började gråta.
Det var ”Titta vi flyger”, kanske 1985, i mitt pojkrum. Det kan ha börjat när hela planet lappade till nunnan (kanske gillar jag våldshumor, vilket kommer framgå om du läser vidare) och sedan skrattade jag så jag kiknande hela resten av filmen (”What’s your vector, Victor” etc).
Min andra tokskrattsupplevelse var till ”Mitt andra jag” med Steve Martin och Lily Tomlin. Jag bara doooooooooooog till scenerna när Steve Martin just blivit kvinna.
Sedan har det naturligtvis skrattats ofta i min annars mest fnissiga tv-soffa.
Men bara sällan kommer Det Stora Skrattet.
I torsdags kväll på TV4 förlängdes mitt liv igen.
Det var i den i övrigt lätt överskattade ”Californication” med ”Arkiv X”-stjärnan David Duchovny.
Vilken fantastisk scen.
Duchovny spelar slirig författare i Hollywood, han raggar upp ännu en brud, de ligger. Snyggtjejen sitter på Duchovny.
Och:
Smack!
Mitt under sexet sopar hon till honom med knuten näve.
Rätt i nyllet!
Och sedan en gång till.
Därpå ger hon honom en puss och kliver av.
(Klassisk igenkänningshumor – nävars).
Och det hela får en urfestlig liten återkoppling när Hank Moody ligger med nästa tjej och är helt strykrädd och tjejen undrar vad han pysslar med.
Och det är väl just de små tillfällena som gör att jag tittar på osunt mycket komedier. De små ögonblicken då jag blir helt, helt, helt lycklig och glömmer bort precis allt ont i världen.
Det finns inget bättre.
Tack, David.
veckans bästa ...
BABE. Anna Ternheim. Den lesbiska looken är het 2008.
DVD. ”Seven”. Det är lätt att glömma att den är gammal nu, David Finchers första mästerverk med Brad Pitt och Morgan Freeman om de sju kardinalsynderna (en katolsk grej). Så det finns en hel generation som missat det fullständigt geniala slutet på den här nya köp-dvd:n från 1995. Skaffa.
DUMHET. Att Grammisgalan blandar in massa folkröster. Det finns redan folkets pris (Rockbjörnen) och vitsen borde vara att stå över folkets oinsatta smak just vid detta tillfälle. Trist för till exempel Lars Winnerbäck, som faktiskt hade varit värd ett rent kritikerpris det här året.
BOK. ”Kicki & Lasse” av Peter Kihlgård, en man som en gång skrev en bok med den kongeniala titeln ”Koncipieringen av en gädda”. Nu skriver han om ett ganska vanligt pars kärlek och varje sida är proppad med insiktsfulla guldkorn.
DVD. ”Amazing Journey: The story about The Who.” Briljant, även för oss som bara gillar sena The Who.