Hela teatern ryms i din tv
Teater är ofta en dynamit-upplevelse.
Ändå hänger jag alltmer sällan på Dramaten.
Den geniala tv-serien ”In treatment” förklarar varför.
Länge funderade jag på varför jag dumpat teatern, bortsett från varje omistlig Lars Norén-föreställning som Riksteatern ger.
Var det för risken att bli spottad i ansiktet från scenkanten? För att slippa de sååå-förstående skratten från skådespelarnas kollegor i publiken? Eller risken att sitta fast i tre, kanske fyra timmar, när redan första akten är en stinkare? Eller kanske bara ett anfall av modern torgskräck?
Njäe. Allt det där stod jag gärna ut med under tio teaterintensiva år (innan New York-boendet 2002–2005). För ibland, ganska ofta, fick jag den inspiration och lycka en riktigt stark teaterföreställning ger.
Men förra veckan fattade jag.
När jag, helt uppslukad, såg de första sju avnitten av tv-serien ”In treatment” stod det klart varför jag dumpat teatern i takt med att allt fler turistbussar närmat sig Stadsteatern.
Enkelt:
Jag behöver inte teatern längre.
Tv-dramat och teatern har närmat sig varandra. Vilket är dåligt för teatern, men bra för televisionen.
De stora scenerna kör alltmer publikfriande föreställningar för att fylla bänkarna, samtidigt som tv-dramat har en aldrig skådad guldålder.
Tv-drama har, efter David Chases ”The Sopranos” och Aron Sorkins ”Vita huset” som mest berömda exempel, tagit elefantkliv mot komplicitet, svärta och realism.
Tv-dramat har snott pjäsens främsta styrka: texten. Den goda texten.
(Ökat tv-utbud har alltså lett till bättre tv; marknadnadsekonomi kan således leda till högre kvalitet även inom kulturen, men den krönikan skriver jag en annan gång.)
Nu har den lilla kanonkanalen HBO i USA tagit ännu ett steg.
De har snott hela teatern.
”In treatment” har inte en enda biljakt, inga specialeffekter, inga tidsresor, ingenting egentligen. Bara två personer i ett mysigt rum som pratar med varandra om jobbiga saker.
Den eminente Gabriel Byrne spelar psykoterapeuten, Blair Underwood är en av patienterna och Byrnes egna psykolog spelas av Dianne Wiest.
Låter det tråkigt?
Det är det inte. Faktum är att halvtimmen tar slut alldeles för fort, trots att det – även med teatermått – är oerhört minimalistisk. Två starka skådespelare, ett välskrivet manus. Det är allt som behövs för att välja bort teatern. Tyvärr.
Men jag kommer tillbaka när Stadsteatern slutar spela antika ”Arsenik och gamla spetsar” och fåniga ”Rock ’n’roll” och när Dramaten ger fan i att bjuda in ”Hamlet”, igen, och så desperat och mellanskiktsintellektuellt ger plats till popsångaren Rufus Wainwright.
Leve tv:n! Leve den lilla tv:n!