Silver-Emma bjuder på säsongens citat
Mästarnas mästare serverade höjdskräcksdubbelmacka
”Jag underskattade motståndet”, sa Tony Rickardsson.
Det hade kunnat vara säsongens bästa citat.
Om det inte vore för Emma Johansson.
För att jobba med ord rinner de förvånansvärt trögt ur mig. När läget dyker upp finner jag sällan den replik som får rummet att skratta och nicka, utan blir passiv och gläds åt andras dräpande svar.
Jag önskar att jag vore mer som cyklisten Silver-Emma.
Jag har hamnat i höjdskräcksdubbelmackan
Ni hörde säkert försnacket till höjdbanan, där Joel Lundqvist och Sebastian Larsson skälvde inför de vassa klipporna långt nedanför. Johansson placerades mellan dem, men hon uttryckte det fyndigare än så:
– Jag har hamnat i höjdskräcksdubbelmackan.
Vi kunde blåsa av tävlingen där och då. Årets citat var yppat, årets nyord korat. En dubbelmacka där brödskivorna är bakade av höjdskräck!
Grenen var en besvikelse
Sedan var grenen en besvikelse. Att marken var tjugo meter ner hade föga inverkan på resultatet, där de skrajaste presterade bäst. Pålägget Johansson kom dundersist med sina åtta poäng av arton möjliga, ett resultat man hade kunnat matcha med ögonbindel på.
Resten av programmet var lika svängigt. Joel Lundqvist saknade sin broders greppförmåga när han tappade en flagga och rasade ner i kvalet. Där ledde han säckrejset en stund, men fastnade med tyget i ställningen och kastades till nattduellen.
Strålande nattduell
Motståndare: 53-årige Tony Rickardsson som trots sin ålder tydligen hade väntat sig större framgång. Speedwayföraren hade på förhand ögnat deltagarlistan och underskattat motståndet, vilket är en förtjusande överskattning av den egna förmågan.
Och varför hålla igen, det är ju uppenbart att jag är helnöjd:
Nattduellen var strålande. En av de mest rafflande jag sett. Först hejade jag på Tony, men medan stavar flög i golvet växte ändå känslan att Joel Lundqvist förtjänade segern. Att det skulle kännas torftigt att bli av med del solbrände rackaren, att det skulle förta lite av den kommande spänningen och krossa Sebastian Larssons hjärta.
Men det gick som det skulle. Efter en evighet återvände greppförmågan och Joel snappade åt sig den avgörande glasstaven.
Jag har muttrat en del under säsongen åt onödiga missar i upplägget. Om återstående program håller den här nivån ska det inte upprepas, det är ett löfte.
