”Mammas pojkar”: högstadiets rökruta

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tuffa Izza skrämde bort stackars Viktoria från rökrut... Förlåt, lyxvillan.

”Mammas pojkar” skildrar ett klassiskt drama som alla som någonsin har varit en högstadietjej kan relatera till.

”Mammas pojkar” skulle kunna kategoriseras som renodlad skräp-tv.

Men man kan även välja att se programmet som en fascinerande studie i sociala strukturer bland unga kvinnor. I hur snabbt och självklart grupperingar sker mellan de ”fina” och de ”dåliga” flickorna.

Mellan svärmorsdrömmarna och svärmorsmardrömmarna.

Mellan de som försöker konversera (även om högstanivån är ganska låg här), och de som föredrar att brottas i poolen, och skriker ”gå och läs en jävla bok då!” när de vill förolämpa någon.

För redan från starten var det ju klart vilka tjejer som skulle härja och supa på nedre botten, och vilka som skulle barrikadera sig på övervåningen, för att lukta på en vinkork eller två.

Det handlar om listig casting, förstås. Men det är också en klassisk indelning som sköter sig själv.

Det är det unkna gamla madonna eller hora-komplexet i modern tappning.

Och medan den här typen av extremt tydliga gränser mellan tuffa och tråkiga tjejer brukar suddas ut efter högstadieåren – då de flesta av oss hamnar lite mittemellan – kan man alltså

i ”Mammas pojkar” se att 20-årsåldern inte nödvändigtvis betyder en mer sofistikerad gruppdynamik.

Det är underhållande – men också en lite deprimerande bekräftelse av kvinnliga stereotyper.

Fast en ”gammal sanning” om kvinnor kastades i och för sig på ända i gårdagens avsnitt.

Alltså den om att vi granskar och dömer varandras utseenden.

För att mammorna höll på att trilla av stolen när det visade sig att Izza och Jane – vars bröst kommer in i ett rum nästan en minut före resten av deras kroppar – har opererat sig och arbetar i nakenbranschen... Ja, det tyder väl ändå på en enorm fördomsfrihet?

Alternativt aningslöshet.